Det var i lägenheten på Kungsholmen som något hände. Ljuset i bostaden började påverka min sinnesstämning. Jag satte det i samband med ljusfenomen på utsidan. En dramatisk kvällshimmel som färgade väggarna i lägenheten, men också en helt vanlig gryning, en försommardag efter jobbet. Fönstren var stora och tog omvärlden till insidan. Då jag upplevt känslan sökte jag den igen, i nya bostäder.

Globalt finns idag 300 000 ton högradioaktivt avfall som förvaras i öppna bassänger, i väntan på en framtida lösning. Slutförvaring i berggrunden är inget självklart val (Kan något bli självklart när ingen prövat, aldrig kommer att få chansen därtill?) men det är den väg Finland valt att gå. Därmed bygger man världens första permanenta kärnavfallsanläggning, med färdigställande kring 2120. Onkalo, gömstället, är namnet på det bergrum i Olkiluoto (sydvästra Finland) som skall förslutas och bestå i minst 100 000 år – den tid kärnavfallet måste hållas åtskilt från människor och natur.

I drygt trettio år har en ensidig debatt kring det svenska miljonprogrammet gjort gällande att dess arkitektur och planeringsprinciper skapade en fysisk miljö som var starkt ohälsosam, med följder som sociala problem och utanförskap. Dessa områden har konsekvent svartmålats av media och grundtesen har varit att miljonprogrammet accelererat segregationen och de sociala klyftorna i vårt samhälle. Vi som inte växte upp där har fått lära oss att höghus är fula, trafikseparering helt igenom dåligt och zonplanering skapar förutsättningar för kriminalitet.