Vår svenska energimix

Ibland vill man gå raka spåret. Lusten leder mig till berättelser om Greenpeace intrång på svenska kärnkraftverk, till den norske filosofen Arne Naess och den tidiga miljöaktivismen. Jag vill utveckla tankegångar om behovet av civil olydnad och rikta blicken mot dess förmåga att ställa svåra olösta frågor på sin spets, samt åtminstone tillfälligt blottlägga sådant som staten eller samhället, kanske vi människor lite till mans, velat begrava.

Sakligt sett ligger det till så här. Enligt energimyndigheten var Sveriges sammanlagda elproduktion 146,5 TWh år 2011. Fördelat på energislag såg det ut så här:

- Förnybart (vattenkraft) 65,8 TWh
– Kärnkraft 58,0 TWh
- Kraftvärme 10,4 TWh
– Förnybart (vindkraft) 6,1 TWh
- Industriellt mottryck 5,9 TWh
- Kondenskraft 0.3 TWh

Den här sortens läsning är relativt svår och det tycks finnas flera sätt att redovisa siffrorna. Möjligen beror detta på att svenska och europeiska redovisningstraditioner numera förekommer parallellt. (Jämför t.ex. svensk energimix (2004) från EU-kommissionens hemsida, vilken jag har svårt att matcha exakt med energimyndighetens siffror för samma år.)

Bland energislagen behöver vattenkraft, kärnkraft och vindkraft ingen extra presentation. Kraftvärme är en teknik som både producerar el och tillvaratar överskottsvärme som leds ut i ett fjärrvärmenät. Kraftvärmeverk skall inte förväxlas medvärmekraftverk vilka bara producerar el. Skillnaden i verkningsgrad är också slående då den för förstnämnda produktion är 80-90 procent men för den senare cirka 50 procent! De största energikällorna för svensk kraftvärme är (i fallande ordning) biomassa, avfall och fossila bränslen.

Enligt Nationalencyklopedin definieras industriellt mottryck som ”samtidig produktion av el och värme på liknande sätt som vid kraftvärmeproduktion i fjärrvärmesystem”. Det handlar alltså om industriella processer där delar av energin används i produktionen och överskottet säljs.

Kondenskraft är elproduktion där överskottsvärmen inte tas tillvara (se värmekraftverk ovan), men är i Sverige sedan mitten av 70-talet mycket liten. Skälet till detta är naturligtvis utbyggnaden av fjärrvärmenätet.

Så har vi transporter. Det är en sektor där energiförbrukningen trots evigt tal om bränslesnåla fordon, promenadstäder, och så vidare, ständigt ökar. Men kanske ger det en rimlig bild av hur det svenska samhället utvecklas. Transporter är något annat än produktion och kan som bekant inte flyttas utanför rikets gränser. Transporterna domineras av fossila drivmedel (nästan uteslutande baserade på olja) och en liten den biobränslen och el. Som vi skall se är inga större förändringar att vänta. Nu till saken!

Artikeln har tidigare publicerats i Ingemars blogg modern kritik.