Strandsskyddets osäkra framtid

Våren 2008 kom regeringen med förslag till ny strandskyddslagstiftning, ”Stranden – en värdefull miljö”(Ds 2008:21), som fick hård kritik av flera remissinstanser. Naturskyddsföreningens ordförande, Mikael Karlsson, kallade det för ”det allvarligaste slaget mot allemansrätten i modern tid”.

Strandskyddet infördes på 1950-talet och innebär i huvudsak att bebyggelse i närheten av vatten kräver dispens. Skyddet gäller inom en zon på 100 meter inåt och utåt från strandlinjen och länsstyrelsen kan vidga förbudet till högst 300 meter. Syftet är att säkra förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och bevara livsmiljöer för djur- och växtliv. Dispenser skall hållas mycket restriktivt.

Regeringen föreslår lättnader för strandnära byggande i glesbygdsområden och att dispens från strandskyddet skall kunna ges på grund av s.k. landsbygdsutveckling, vilket i praktiken innebär frihet att bygga nytt i anslutning till befintlig bebyggelse. Miljörörelsen menar att detta kan leda till en successiv, total exploatering av stränderna. Regeringen vill flytta beslut om strandskyddsdispenser från länsstyrelserna till kommunerna och ge länsstyrelserna uppdraget att granska besluten. Miljörörelsen hävdar att kommunerna redan missbrukar sitt ansvar och vill behålla mer makt hos länsstyrelserna. Regeringen menar att förslaget skulle stärka strandskyddet där trycket att bygga är som störst, men enligt ett uttalande från Sveriges sex största frilufts-, miljö- och turistorganisationer är detta ”helt enkelt inte sant”.

Trots kritiken har regeringen i januari 2009 lämnat över sitt förslag till lagrådet.

De senaste åren har sett en försvagning av strandskyddet. Antalet dispenser har ökat från ca 3000 i början av 2000-talet till nära 5000 under 2007. Enligt en utvärdering av Naturvårdsverket (2002) framstår endast 32 procent av dispenserna som välgrundade. Övriga beslut var antingen oriktiga enligt gällande lagstiftning eller så ofullständiga att det av beslutsskälen inte gick att bedöma om de var lagliga. De särskilda skäl, som enligt lagen är nödvändigt för bifall, saknades i 90 procent av fallen.

Det finns skäl att vara kritisk till den decentraliserade lösning regeringen föreslår.
Redan idag ges de flesta strandskyddsdispenser av kommunerna som har beslutsrätten på delegation från länsstyrelserna. Mängden dispenser är så stor att dagens granskande instanser, i huvudsak Naturvårdsverket, saknar tillräckliga resurser. Man hinner bara överklaga en dryg procent av alla beslut från kommuner och länsstyrelser men skulle, enligt egen uppgift, vilja överklaga fem gånger så många, och då bara gällande högprioriterade fall.

Kommunernas ståndpunkt är ofta att ett upphävt strandskydd främjar lokal och regional utveckling, men detta bör sättas i sitt sammanhang. Till följd av svag regional planering befinner sig kommunerna i en inbördes konkurrenssituation där alla vill erbjuda vattennära boende. Trycket från byggbolag och privatpersoner är stort. I många fall står byggbolagens proffs mot kommunens amatörpolitiker. Kommunerna riskerar att hamna i en ond cirkel där de långsiktiga värden som lagen vill skydda ställs mot en serie av enskilda fall, och ett olyckligt beslut får lätt följdverkningar.
Det finns anledning att tro att ökningen av dispenser uppstått i ett samhällsklimat där den privata sektorn vunnit i kraft samtidigt som det offentliga förlorat kompetens och resurser. Den brist på kvalificerade tjänstemän som finns inom många kommuner gällande planering, naturvård, kulturhistoria och hållbar utveckling är mycket allvarlig.
Att trycket från den privata sektorn har avgörande betydelse visas inte minst av att missbruket av dispensrätten är störst där tillgången till fria stränder är minst: Stockholms skärgård, Sydvästra Skåne och Västkusten.
Enligt Statistiska centralbyrån byggs det i södra Sverige i dag mer på skyddade stränder än i zonen just utanför.

Att bebygga stränder är i praktiken en irreversibel process. Ytterst faller det tillbaka på frågan: Hur vill vi bygga vårt land? Den långsiktiga planeringen står mot företagens vinstintressen och privata initiativ.
Tillåts upprepade byggen i strandlinjen minskar värdet på tomterna 100 meter in. Det strandnära byggandet omdefinieras och bildar ny norm. Självklart är att det finns en gräns där byggandet leder till minskad attraktivitet, både för friluftsliv och för boende. När slutar man t.ex. att uppleva skärgårdslandskapet? På vissa håll kan det dröja en generation, men på andra håll kan det redan ha hänt.  

I ett pressmeddelande skriver miljöminister Andreas Carlgren: ”Fler kommuner behöver kunna planera för sin egen utveckling. Fler människor behöver kunna förverkliga sina drömmar om ett strandnära boende.”
Ambitionen att bygga tycks således klar. Regeringen vill vara med och forma människors drömmar.
 

FAKTA

Svenska folkets syn på strandsskyddet undersöktes 2008 av opinionsinstitutet Synovate, på uppdrag av Naturskyddsföreningen. På en fråga om vad man tyckte om en försvagning av strandskyddet fick man entydiga svar.
- 74 procent tyckte att det var ett dåligt eller mycket dåligt förslag.
- 17 procent tyckte att det var ett bra eller mycket bra förslag.
- Bland samtliga partiers väljare ansåg en klar majoritet (58-91 procent) att det var ett dåligt eller mycket dåligt förslag. 
- Även i glesbygd ansåg en klar majoritet (63 procent) att förslaget var dåligt eller mycket dåligt.