Ond Bostad - drömmar och mardrömmar bygger hus

Begreppet ”God Bostad” är en gammal tankefigur som följt arkitekter, politiker och stadsplanerare, för att inte tala om de boende, genom hela 1900-talet som ett mantra. Mycket i arkitekturutvecklingen det senaste århundradet har kretsat kring visioner och drömmar om bostaden. Men där det finns drömmar finns det mardrömmar och någonstans i den goda bostaden finns den onda bostaden inbyggd. Missförstå mig inte. Det är inte det hemsökta huset jag tänker på. Det de gör skräckfilmer om, med köttkrokar i källaren, en yxmördare lämpligt undanstuvad under trappan och en dimmig figur som försvinner bort i korridoren. Inget RED RUM här inte. Det är inte det jag tänker på. Inte så mycket i alla fall.

Snarare är det en fråga om rörelse och motrörelse. För hur mycket vi än säger oss vara på väg mot något nytt och bättre i våra visioner om hur livet ska levas så är det väl ändå så att vi samtidigt, ibland kanske främst, är på väg bort från något annat. En gammal dröm som förvandlats till en mardröm. Bostaden, vårt privata rum, är så intimt förknippad med oss själva att det vore konstigt om den inte också innefattades i vår oro, rädsla och skräck, liksom i vår tillit, trygghet och självsäkerhet.

Ett exempel på hur en dröm kan innehålla en mardröm som kan innehålla en dröm som kan… och så vidare är hur de bostadslösningar som utgjorde 60- och 70-talets miljonprogram beskrevs och upplevdes. I efterkrigstidens Sverige fanns en skriande bostadsbrist. Landet hade förändrats av en ökad industrialisering och urbanisering och det var hög tid att infria funktionalismens och folkhemmets löften om praktiska och välutrustade bostäder tillgängliga för alla. Framför allt i städerna och de orter där industrin växte fram. Bostadsbrist, trångboddhet och låg standard var inte bara en mardröm utan även vardag för många. Under 40- och 50-talet kämpade stat och kommun hårt för att få upp takten på nybyggandet av bostäder. Men det var först under 60-talet man lyckades formulera en lösning på problemet som annars växte snabbare och snabbare: En miljon bostäder på tio år. Med statliga lån och industriella byggtekniker grep man sig an uppgiften. Människor stod i kö för att få flytta in i de splitt nya lägenheter som växte fram längs snörräta kranbanor. En efterkrigsgeneration som vuxit upp under trångbodda och ibland rent hälsofarliga omständigheter bildade nu familjer i stora bekväma lägenheter på pendlingsavstånd från arbeten i en blomstrande industri och ute på de trafikseparerade grönytorna kring husen lekte barn i väntan på att lekplatserna skulle byggas färdigt.

Det var någonstans där mardrömmen började igen. För många miljonprogramsförorter fick sin första kritik för just utemiljöerna; de överbyggda parkeringarna som inget ville växa på, asfaltsytorna som sträckte ut sig i tomhet och lekplatserna som de vuxna aldrig lyckades få uppsikt över.       

Kritikerna hänvisade till brottsstatistik som visade en ökning av  ungdomsbrottslighet i de nybyggda stadsdelarna. De hårda materialen förhärdade de unga sinnena och storskaligheten gav dem en osynlighetskänsla. Snart hade de tio åren gått och den miljonte lägenheten byggts och nu fanns inte längre någon bostadsbrist, vilket ju var målet. Vad som istället fanns var tomma lägenheter, varifrån människor flyttat till något annat, en ny dröm. Och bilden av dem som bodde kvar var inte nådig: De som inte kunde välja, de som inte hade andra alternativ, brännmärkta av sin adress fick de se sin bostadsmiljö negligeras och förfalla.

Går det då att vända en mardröm tillbaka till en dröm? Vad det gäller miljonprogrammet har många försök gjorts. Allt från att täcka den förhatliga betongen och sjöstenen med pastellplastfärg och bilder av små änglar till att gå på djupet och ändra människors tanke- och handlingsmönster; ibland genom att berätta för dem att de har fel (funkar sällan), ibland genom goda exempel, ibland genom att försöka omtolka något som beskrivs som negativt men som kan visa sig vara positivt. Kanske är hemligheten att inte försöka återvända till en gammal dröm, utan att skapa en ny istället. Finns inte drömmen om betongförorten ändå därute redan: Friare. Häftigare. Råare. Ärligare.

Den här artikeln kommer följas av del 2: "Ond Bostad - vad drömmer vi mardrömmar om idag".