Kärleken och arkitekturen

Uppvaktningen av Lars Arrhenius. Ursparing i betong med lägenheter bakom. Foto: Lars Backhans. 

Ett par kysser varandra utanför Lidl. Hon håller en stor flaska Coca-Cola i handen. Stora beslut ska fattas. Vem ska styra Sverige? Ska vi skaffa barn? Vad ska vi äta till middag? De råkade bara stå framför kameran, en lycklig slump, jag skulle fota huset till vänster, med livsfrisen, kärleken och uppvaktningen. Runt hörnet uppvaktar en man en kvinna. Det hela slutar med att hon blir gravid och att han sedan får byta blöjor på toaletten medan hon sitter och kissar. Detta är vardagen i Hammarby Sjöstad och den illustreras av konstnären Lars Arrhenius på en fasad på ett nytt hus.

Allt utspelar sig i Kv. Mältaren på ett nytt hus med hyresrätter som byggts i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Jag vandrar runt huset med en kamera och tar fotografier. Då vet jag inte vem konstnären är men får senare reda på att han heter Lars Arrhenius. Utsmyckningarna på huset är gjorda som piktogram och de är precis så där korrekt abstrakta som sig bör för att inte väcka anstöt. Jag tänker på skyltar på offentliga platser gjorda med oförarglig grafisk utformning. Men Lars piktogram skiljer sig, vid noggrannare anblick så skulle många kunna väcka anstöt. Ett piktogram visar med klar tydlighet en man som kissar. En annan ett par som älskar. Och på en tredje dricker någon sig plakat och lägger en pizza. Vad är det som pågår? 

Jag ringer konstnären, Lars Arrhenius, som berättar för mig om sin konst. De är tre verk. Livsfrisen, uppvaktningen och kärleken.  Livsfrisen är en lång fris som löper längs bottenvåningen. Uppvaktningen är som en stencilerad betongvägg genomlyst av lägenheterna bakom. Kärleken är ett enormt piktogram på en av gavlarna. Han säger att livsfrisen skildrar händelser som ska få den vanliga människan att känna igen sig.  Jag instämmer i det påståendet. Han säger att han försökt knäcka koden för piktogrammen och ta dessa bortom deras vanliga användning. Innan jag ringde hade jag förberett mig genom att se hans film Street på YouTube där piktogramgubbar springer runt i en stad. Piktogrammen är uppenbarligen ett tema som följt honom genom åren. Men i min mening ger filmen på inget sätt samma kick som att se piktogrammen på huset i Sjöstaden. Det är något med att se konst på gatan, när den blir en del av livet istället för en kontrollerad händelse på en institution eller ett galleri. Arrhenius piktogram känns som gatukonst. Den sitter på en fasad. Den är fräck. Den är ocensurerad. 

Arrhenius piktogram känns som gatukonst. Den sitter på en fasad. Den är fräck. Den är ocensurerad. 

Lars berättar om Livsfrisen som börjar på ena fasaden med en stjärna och slutar på en annan med ett kors. Stjärna och kors, precis som gravstenar, en gängse symbolik som Lars återanvänt.

Slutet på Livsfrisen av Lars Arrhenius. Foto: Lars Backhans

Livsfrisen sitter ovanför den höga bottenvåningens fönster och löper runt två långa fasader. Frisen är på något sätt ingraverad i betongen. Ett digert arbete, fint integrerad i arkitekturen. Lars påpekar att byggherren Primula aldrig lagt sig i vad han gjort. 

Jag fotar Livsfrisen och småler åt de historier som utspelas för de som passerar på gatan. Allvar blandat med komik. Cocktailglas. Man faller. Man kräks. Man ligger raklång. 

Lite för mycket att dricka. Segment ur Livsfrisen av Lars Arrhenius. Foto: Lars Backhans

Det finns otaliga scener att betrakta. Jag går en bit längre bort och ser en fris med ekivoka scener som löper strax under en lägenhetsbalkong. Det lyser varmt inifrån lägenheten. Om jag bodde i den här lägenheten kunde jag beskriva var jag bodde med exakthet. "Jag bor i lägenheten på hörnet ovanför mannen som kissar och paret som älskar."

"Jag bor i lägenheten på hörnet ovanför mannen som kissar och paret som älskar."

 

Abstraktionen gör att det inte med säkerhet går att säga vad piktogramfigurerna gör med varandra. Men Lars bekräftar glatt att visst har de sex. Porr och snusk mitt i borgerliga Sjöstaden. Är det här en trend? Vi ser mer naket i media. Är det nu dags för arkitekturen att få en släng av sleven?

 Livsfrisen av Lars Arrhenius. Foto: Lars Backhans

Livsfrisen fortsätter att roa. En helt nyöppnad Lidl ligger på hörnet mot Lugnets Allé. Vilket ödets ironi att denna tyska lågprisbutik slog sig ner i ett av Stockholms vackraste bostadshus. Har inte Arrhenius träffat rätt i frisen ovanför butiken? Män drar shoppingvagnar och kvinnor dansar förföriskt. 

  Livsfrisen av Lars Arrhenius. Foto: Lars Backhans

Sist men inte minst måste jag lyfta fram arkitekten och byggherren, Torleif Falk och Primula. Det var länge sedan jag såg ett hus så bra utfört. Just nu är huset mitt absoluta favorithus i Sjöstaden. För att se klasskillnaden på hyresrätt och hyresrätt så räcker med att vrida blicken tvärs över gatan och se vad Familjebostäder har för sig, eller snarare inte har för sig.

Kv. Mältaren. Arkitekt Torleif Falk. Byggherre Primula. Foto: Lars Backhans.

Bostäder enligt Familjebostäders formelsamling. Foto: Lars Backhans.

Vem är byggherren Primula som bygger så bra? Primula har tidigare bara jobbat med ombyggnation och förädling av befintliga fastigheter, men har på senare år börjat med nyproduktion i Stockholmsområdet. När jag ställer frågor till arkitekten visar det sig vara en skygg organisation. 

Jag skriver ett mejl till arkitekt Torleif Falk och ställer några basala frågor kring Kv. Mältaren. Varför bygger ni så bra? Vilka tankar finns kring arkitekturen? Kan de skicka några planlösningar? Ett snitt genom ytterfasaden kanske, för jag gillar verkligen den exponerade betongen i fasaden och det vackra mörka skimrande teglet? Jag vill veta mer. Till min förvåning får jag inget svar. Jag ringer Torleif och påminner. Han lovar att svara. Svaret kommer till slut. Han skriver att Primula verkar utan att synas och avböjer att kommentera huset. Oväntat. Han bjuder dock på en kommentar som svar på frågan om hur de kunde bygga med en så hög kvalitet. "Nyckeln till resultatet är nog att vi bygger för egen förvaltning och har de flesta kompetenserna in house, engagerade människor och genuint intresse för arkitektur och stadsbyggnad och byggteknik." Säger Torleif.

"Nyckeln till resultatet är nog att vi bygger för egen förvaltning och har de flesta kompetenserna in house, engagerade människor och genuint intresse för arkitektur och stadsbyggnad och byggteknik."

Varför vill Primula inte lyfta fram ett lysande projekt och en så bra arkitekt som Torleif Falk? Är det en nackdel att bygga vackert i Sverige? Vilka fördelar finns att inte synas? 

Kv. Mältaren är en solklar kandidat för nästa års Kasper Salin efter förra årets Urbana Villor (arkitekt: Cord Siegel och Pontus Åqvist). Jag hoppas Primula fortsätter att låta Torleif rita briljanta hus. Den fråga som Primula ställer till alla som älskar bra bostäder är hur en  privat aktör kan bygga så mycket bättre än allmännyttan. Jag tror Torleifs svar är en del av gåtan. Primula har ett genuint intresse för arkitektur och stadsbyggnad och byggteknik. Inte nog med det så verkar de gilla konst också.

Uppvaktningen av Lars Arrhenius. Foto: Lars Backhans