Hur bygger vi den urbana djungeln?

Foto: Ronnie Forsberg. Hornsberg.

Loggan är några hoptvinnade cirklar och signalerar ett medvetet val. I vagnen ligger barnet tryggt och sover medan mamma sippar på sin latte. Barnvagnen har ersatt bilen som statussymbol för den vita medelklass som bosätter sig i innerstaden och innerstadsnära stadsdelar i Stockholm. Var tog det ouppdaterade och lite bedagade vägen i Stockholms innerstad som levde ända fram till 70-talet då Hornstulls Knivsöder var lika beryktat som Rågsved? Idag är allt förutsägbart och lagom i det nya som byggs. Mellanmjölksplanering? Vilket leder till att vi i Stockholm alltmer går omkring och letar större stadsupplevelser och jag tror många letar efter och vill finna en slags urbanitet som man sett på sina resor världen över, lite Brooklyn, lite Brick Lane och kanske lite trottoarservering a la Paris. Kontraster. Puls. Lite sjavigt här och där. Samtidigt vill vi ha ett kvarter där det är lugnt och tryggt, nära till dagis och lätt att parkera vår(a) bil(ar). Och det är de facto så vi bygger vår stad för tillfället. Idealen kolliderar. Vi bygger många gånger inte det vi drömmer om. Å ena sidan vill vi ha den täta, oväntade, spännande, livliga storstaden; den urbana djungeln. Å andra sidan vill vi ha ljus, bekvämlighet, trygghet och funktionalitet, folkhemmets alla beståndsdelar. Kanske t o m gillar vi förutsägbarheten på hemmaplan?

Det kanske rent av är så att vi borde planera in lite oplanerat? Lite djungel i folkhemmet?
 

Hur ska vi lyckas skapa en stad där man både känner sig trygg och möter det oväntade?

Hornsberg var fram tills för ca fem år sedan ett bortglömt hörn av innerstaden, gruspråmar från Mälaröarna anlöpte och lossade sina gruslaster, det fanns en betongfabrik och det var allmänt bråtigt och fult. En industriell djungel kanske man kan säga. Man passerade utanför ett taggtrådsstaket och det fanns något lockande i att det var avstängt för allmänheten. Det väckte nyfikenhet. Marken var förstås alldeles för attraktiv och värdefull för att fortsätta husera dessa verksamheter. Staden tog fram en plan för hur området skulle kunna exploateras.

Kunde vi på något sätt behållit den där spännande industrikänslan i det nya som byggdes? Eller är nya stadsdelar dömda att bli likformiga bostadslådor staplade bredvid varandra i milda pasteller och med glasade balkonger? Ska staden ha en målsättning att förbli hemvist även för skrot och bråte? Borde inte en del av det hållbara samhället vara att återanvända byggnader för nya funktioner?

För tillfället rivs rekordmånga både halvgamla och ganska nya byggnader runtom i Stockholm för att ge plats för ännu nyare bostads- och kontorslådor. Hur fogar vi in historien i vår stadsväv? I Hornsberg finns trots den stora omdaningen t ex delar av det gamla bryggeriet kvar som en del av ett stort läkemedelsbolag, men räcker enstaka byggnadsfragment för att skapa den där blandningen?

Foto: Ronnie Forsberg. Hornsberg industri.

Det kanske rent av är så att vi borde planera in lite oplanerat? Lite djungel i folkhemmet?

Vågar vi låta staden växa fram lite mer organiskt? Kan vi ändå få till krav på säkerhet, tillgänglighet, medbestämmande och annat som idag styr all stadsplanering till en urvattnad kompromiss?

Foto: Ronnie Forsberg. Exempel på kv. Från Annedal.

I den nya stadsdelen Annedal i västra Stockholm har planeringen utgått från barnen, vilket t o m avspeglar sig i namnsättningen av gator och kvarter. Sålunda finns en Pippi Långstrumps gata. Jag önskade då jag besökte bomässan där förra året att hennes namn och personliga karaktär hade avspeglat sig lite mer i det som byggts där, alltså lite mer glädje, spontanitet och klacksparkar. Men häpnadsväckande i denna mellanmjölkens stadsdel så fann jag inte ett enda latteställe! Tids nog……