Fönster och hälsa
Det var i lägenheten på Kungsholmen som något hände. Ljuset i bostaden började påverka min sinnesstämning. Jag satte det i samband med ljusfenomen på utsidan. En dramatisk kvällshimmel som färgade väggarna i lägenheten, men också en helt vanlig gryning, en försommardag efter jobbet. Fönstren var stora och tog omvärlden till insidan. Då jag upplevt känslan sökte jag den igen, i nya bostäder.
Mitt intresse för fönster växte tillsammans med kunskapen om bostadsarkitektur. Jag såg både framåt och bakåt. Som arkitekt ville jag lära mig mer, samla på goda exempel. Samtidigt tänkte jag på fönster från barndomen, fönster som påverkat mig under perioder jag mått dåligt. Vad hade fönstren betytt för mig? Vad betyder de för andra?
Fönstren förmedlar relationen mellan utsidan (världen) och insidan (rummet). Genom fönstren tar vi del av tillstånd och händelser utanför. Det mest basala som ljus och mörker. Temperaturen ute, värme och kyla; är det tillräckligt varmt får fönstret stå öppet, även vid kyla kan vi lämna en glipa. Ljud. Fågelsång. Fotsteg på gatan. Röster. Billjud. Flygplan. Kanske även vinden som rör sig mellan husen eller genom trädkronorna.
Fönster upp till tak vid kök och matplats i lägenhet på Södermalm där jag följt omgivningen i alla väder. Här en solig morgon i augusti. Trots att fönstren är södervända och oskärmade är det bara en kort period om året som det blir för varmt. Foto: Ingemar Ed.
Man ser fönstret och samtidigt dess begränsningar.
Ett stort fönster förhöjer upplevelsen av ett väderomslag. Snöar det ute så snöar det inne. Trädet utanför fönstret blir lika påtagligt som bokhyllan i rummet. Ett mindre fönster betonar insidan. Förmedlingen av utsidan sker på mindre yta. Man ser fönstret och samtidigt dess begränsningar. Karmen, bågen och fönsternischen blir viktigare. Placeringen av fönster kan göras till konst. Högt (ända upp) ger släpljus längs innertaket och sprider dagsljuset långt. Lågt (ända ner) ger släpljus på golvet. Ibland förmedlas kontakten med en balkong, uteplats, eller trädgård.
Dagsljus kan bedömas vid besök men upplevs över tid. Man lever med fönstren på ett omedvetet sätt. Kanske vet man efter ett år, när man upplevt alla årstider. Känt av värmen och kylan i lägenhet. Vaknat upp och gått till sängs med skiftande erfarenhet.
Jag har hört folk berömma ljuset från stora och vackra fönster och deras påverkan på bostaden. Lika ofta har jag hört folk i dåligt dagsljusbelysta bostäder säga att det inget betyder. De ser inte ut genom fönstren så ofta, för mycket ljus försvårar på insidan, kanske verksamheten framför teven eller datorn.
Jag växte upp i en 70-talsvilla med hyggliga fönsterstorlekar. Studentbostäder präglade år av mitt liv. Jag bodde i tre, varav två med små fönster. Jag gjorde mig aldrig hemmastadd där. Dagsljuset var inget påtagligt inslag. Min minnesbild är av rummens väggar och tak. Standardmöblerna i björk. Lägenheten på Kungsholmen var den första bostad där ljuset blev terapi. Fick mig att uppskatta och uppmärksamma dygnets skiftningar.
Låt mig spekulera. Låt oss säga att fönsterytan påverkar människors hälsa. Vi bor i ett mörkt land och stannar mestadels inomhus. Många spenderar resten av tiden på sin arbetsplats, i bilen eller i kollektivtrafiken, i matbutiken eller köpcentret. Låt oss säga att det påverkar våra hjärnor och kroppar. För att ta ett relevant exempel. En människa vistas särskilt mycket i sin bostad. Hon är sjukskriven, arbetslös, deltidsarbetande eller pensionär. Hur påverkar bostadens fönster hennes hälsa? Hur påverkar de hennes möjligheter att bli eller hålla sig frisk?
Att vistas i grönområden har bevisad positiv effekt på vår hälsa. Det har på senare år visats i både svenska, engelska och holländska studier. Grönområdena främjar fysisk aktivitet och påverkar både på den fysiska och psykiska hälsan. Ju närmare man har till ett grönområde, desto mindre stressad känner man sig. Ändå bosätter sig många frivilligt långt ifrån grönområden. Kanske kommer deras beslut att på avgörande sätt påverka deras hälsa. Men troligen vet de inte varför de blir sjuka.
Att vistas i grönområden har positiv effekt på vår hälsa. Men hur viktigt är dagsljuset i bostaden? Foto: Ingemar Ed.
Kopplingen mellan dagljus och hälsa är inte svår. Under modernismen bedrevs omfattande forskning på dagsljuset. Forskningen fick direkta avtryck i bostadsutformningen och stadsplanerna. På avstånden mellan husen. På husdjupen. På fönsterstorlekarna och fönstrens placering. Ibland sägs det att epoken präglades av för mycket vetenskap och för lite känsla. Ibland tycks vi sakna både och. När kunskap och konstnärlighet saknas kan ekonomi och standardisering ta deras plats. Modernismens ideal om en bättre framtid baserad på forskning och planering förbyts då till siffror i en kalkyl, till avkastning och byggrationalitet.
Bostadsbyggandet handlar i vår tid om investering och köpkraft. Kunderna får vad de betalar för. Nöjer de sig med mindre får de just det. Fönstren krymper av många skäl. Standardisering. Ekonomi. Arbetsmiljö; byggjobbare får inte lyfta för tungt. Stora fönster hänger ner sig och är svåra att putsa. Krav på bullernivåer och energibesparingen står i första rummet.
Idag vet vi vad som håller fönsterstorlekarna nere. Vet vi längre vad som borde hålla dem uppe?
kommentarer
Hej Per-Ola,
Intressant att du är historiker, åter till det strax.
Fråga 1 igen:
Jag sade inte att "Det viktigaste är att alla får tillräcklig kvalité i sin individuella lägenhet än att området som helhet håller en genomgående hög gestaltningskvalité". Lägenhet och område är oupplösligt förendade vad gäller bedömande av boendekvalité. Allt vi skall göra måste bygga på helhet (därmed inte sagt att lägenhet och område inte även kan analyseras var för sig). Lägenheten räcker inte, området räcker inte. Det är inte heller så att alla gillar innerstad, kvartersstad, eller vilken typ nu Hammarby Sjöstad kan tänkas representera. Många väljer medvetet områden som Fredhäll, Gärdet. Årsta, Hammarbyhöjden eller de många stadsbildsmässigt trasiga delarna av Söder. Jag vill dessutom hävda att Hammarby Sjöstad endast har en mindre andel dåliga bostäder, men de finns där och som i stort sett alla områden är de mer svårsålda och tingar lägre priser än lägenheter med normala kvaliteter och de med speciella.
Som historiker intresserar du dig helt naturligt för användandet av begreppet modernism. Jag är något motvillig till avbön. Få begrepp är entydigt negativa. I USA har republikanerna lyckats göra ordet "liberal" omöjligt i stora delar av väljarkåren enbart genom sin envetenhet. Jag tror inte att modernismen och särskilt inte systerbegreppet funktionalism har nått dit än. Jag talar hellre om vad som var bra eller gick snett under olika epoker än byter begrepp. Principen är att saker kan vara "både och" vilket egentligen är startpunkten för varje invecklat resonemang.
Hej Ingemar och tack för att du tog dig tid att formulera ett bra svar!
Ditt fördjupade resonemang och dina iakttagelser att fönsterstorlekarna är på väg ner verkar trovärdig. I alla fall skillnaden mellan lågkostnadsområden och högkostnadsområden. Jag tycker detta knyter an till det jag tycker mig se i nybyggen i Stockholms ytterområden som tycks betraktas som lågkostnadsområden. Undantag finns såklart men kvalitén på det som kastas ut i Stockholms ytterområden är inte alltid så bra. Om det nu är som du tror håller jag med om att utvecklingen är oroande. Fönster är en viktig faktor men inte nödvändigtvis för att de släpper in mycket ljus eller bjuder oss på utblickar, utan även för att de kan vara vackra i sig eller ha en estetisk placering.
Vad gäller ditt och andra goda bostadares användande av begreppet modernism här på sidan kan jag som historiker bara försiktigt påpeka att det blir problematiskt om man med facit i hand försöker sortera bort de delar man inte gillar men som ingår i ett vedertaget begrepp som används för att kategorisera och teoretisera en tidsperiod. Särskilt som begreppet varit vedertaget och använts i samtiden. Istället för att försöka "rädda" en idé eller ett paradigm innehållande oönskade inslag är det bättre att bena upp vilka delar man anser värda att använda även idag och vilka delar man anser utgör förlegat tankegods. Låt mig ta ett exempel: under 1930-talet talades det ju om solljus och dess betydelse inom fler kretsar än arkitektur. Även läkare och andra vetenskapliga såväl som ovetenskapliga auktoriteter tolkade in positiva effekter av solens strålar. Exempelvis ansågs så kallade "solbad" vara det som skulle kurera ett förslappat människosläkte. Idag vet vi ju att det kan vara skadligt att exponera sig för mycket i direkt solsken. Vi vet ju också att synen på naturen och behovet av natur också innehåller en kulturell komponent som förändras över tid. Observera att jag inte är ute efter att falsifiera de studier du hänvisar till, då jag inte läst dem.
Vidare uppfattar jag att arkitekturhistoria fortfarande tycks ha svårt att förhålla sig till tiden före 1930. Bara för att pre 1930 var ett mer orättvist och ojämlikt samhälle samt att forskning inom dessa områden inte bedrevs på samma sätt, borde inte arkitektur och stadsplaneringen från den här tiden diskvalificeras som inspiration idag.
När det gäller min fråga 1 inser jag att jag skrivit ett fel. Vad jag ville ställa mot varandra var ett antagande att vi riskerar att få en situation där vi antingen tvingas bygga
"miljonärsprogramområden" (som Roger Jakobsson uttryckte det) eller enklare områden (likt de som vi-vill-ha-bostad nöjer sig med), förvisso med mycket solljus i varje lägenhet, men med bristande urbanitet och andra viktiga kvalitéer. Nu är ditt svar i och för sig att vi ska ha både och i renodlad form. Det viktigaste är att alla får tillräcklig kvalité i sin individuella lägenhet än att området som helhet håller en genomgående hög gestaltningskvalité. Jag tycker detta förvisso kan vara en sympatisk tanke men att argumentationen haltar. För mig och (tror jag många andra) spelar det nog ingen roll om man bor i en fin solljusoptimerad lägenhet om området är kasst. För att exemplifiera: jag och alla andra boende i Hammarby Sjöstad skulle ju kunnat välja en lika optimerad lägenhet
bland förtätningsbeståndet i Östberga. Och dessutom kunnat spara mängder av pengar på ett sådant val, men ändå föredrar vi HS pga alla områdesfaktorer som tillsammans bidrar till att detta helt enkelt är ett trevligare område. Eller för att ge ett omvänt exempel. Den gode sekreteraren i skönhetsrådet Martin Rörby kan tänka sig bo i ett Östbergahus, bara det ligger vid Hornstull omgivet av urbana kvalitéer.
I fråga nr 2 menade jag nog mest att det ibland tycks som om optimerat solljus går före minskat buller (jag har själv inget designat kök). Du har såklart rätt i att det är bullerkällan som ska angripas. Men samtidigt finns det ju områden där vi tvingas leva med bullerkällor och som vi skulle kunna bullerskydda bättre genom att bygga slutna gårdar. Men trots detta ser man i HS många exempel på uppbrutna gårdar i bullrigt läge, helt i onödan. Vad spelar det då för roll att lägenheterna har stora fina soliga balkonger om man ändå inte kan sitta där? Att bygga slutna gårdar tycks fortfarande vara det största tabut av alla.
Per-Ola:
Jag går direkt på att besvara de undranden som rör min artikel. Tack för frågorna, de tyder på engagemang.
"1. Om vi inte kräver att alla nybyggda lägenheter har lika bra solljusförhållanden, skulle inte detta kunna skapa större förutsättningar för människor med olika inkomster att bo i samma område men med bibehållen hög kvalité i området som helhet? Alternativet blir ju fler "miljonprogramsområden" och fler "vi vill ha bostad-områden"."
Här låter det som om solljusförhållanden skulle vara någonting önskvärt! Dvs du noterar själv att folk väljer det i första hand, allt det andra därefter. Jag hoppas det inte var ett hål i din argumentation.
Dessutom: Jag tycker man skall bygga bra bostäder till alla. Är inte såld på att sätta min namnteckning på ett system som säger att vissa människor får det bra andra mindre bra. Den mekanism du beskriver är dock självklart redan verksam dvs sämre bostadslägen i innerstaden tingar lägre pris. Du verkar inne på att en optimerad områdesplaneringen skulle lösa frågan. Vi spenderar 85% av vår tid inomhus så man kommer bara halva vägen. Alternativen är betydligt fler än att bygga nya miljonprogramsområden men idag saknas politisk vilja. Stadsplanering är till stor del en politisk fråga.
"2. Är det bara jag som upplever att maximalt solljus och "utblickar" går före allt annat hos er arkitekter, till och med möjligheten att minimera bullernivåer? Om ni inte tror mig gör jag gärna en stadsvandring i Hammarby Sjöstads ytterområden."
Vet inte om du har rätt vad gäller solljus och utblickar (utan citationstecken). Jag känner relativt många "vanliga" människor som uppskattar detta. Samtidigt förstår jag inte riktigt vad du kan ersätta dem med. En bra kvarterskrog, en ny teve, en bra bok eller ett designkök? (Hoppas jag inte blir för raljant här) Dessutom är jag riktigt mycket emot buller. Men du löser inte bullerfrågor genom att göra små fönster eller hindra utblickar så jag förstår inte din poäng. Bullret kommer vi åt genom att begränsa bullerkällorna. Där görs alldeles för lite.
"Ingemar Eds slutsats tycks vara att fönsterstorlekarna krymper och medvetet hålls nere. Vad finns det för empiri kring detta påstående? Sedan början av 2000-talet har väl snarare fönstren blivit större och större? Fönstren blev väl mindre och mindre mitt under modernismen med 1970-talets energikris som zenit, trots all forskning?"
Under 2000-talet är fönsterstorleken i bostäder med största säkerhet på väg ner.
Men här det långa svaret ...
Trenderna vad gäller fönsterstorlekar är inte entydiga, så långt kan jag utan vidare sträcka mig.
Empirin finns inte heller (åtminstone inte i min ägo). Samtidigt känner jag mig hemtam med parametrar som bröstningshöjder, fönsteröverkanter, fönsterbredder samt relationen till lägenhetsstorlek och husdjup att jag för olika epoker ändå vågar mig på vissa generaliseringar.
30-talet förde in större fönster i den breda bostadarkitekturen vilket stabiliserades under 40- och 50-tal och den första halvan av 60-talet. Husdjupen översteg sällan 10 meter och rumshöjden ofta 2,6-2,75 m.
I och med miljonprogrammet inträder en ny era i svenskt byggande. Byggbolagen tog med politikers och i viss mån även arkitekters hjälp över scenen. Produktionen började styra. Husdjupen ökade, våningshöjderna krympte och fönsterstorlekarna minskade. Detta var relativt små förändringar i mått räknat men sammantanget stora förluster i kvalitet.
Med 70-talet kom energikriserna och fönsterstorlekarna krympte ytterligare. (Vi får som så många gånger tidigare problem med begreppet modernism. 1970-talets bostadsbyggande är enligt mig så långt från modernismens ideal man kommer.) Med åttiotalet kom postmodernismen och fönsterplaceringen började styras av utsidan. Fasaden. I många projekt fick fönstren symboliskt värde. Ett av de största innerstadsexemplen är Södra Stationsområdet där husen är djupa och fönstren försvinnande små. I vissa flerluftade fönsteröppningar är det lika mycket metall som glas. Detta är enligt mig ett riktigt lågvattenmärke.
Postmodernismen klingade av under 90-talet, nya influenser nådde oss från kontinenten, och efter en mycket låg bostadsproduktion under början av decenniet (ekonomisk kris) skedde en plötslig omstart i Stockholm. Kvadratmeterpriserna gick under några år från en nivå på ca 10000 kr till 20000 kr (om jag minns rätt). När Hammarby Sjöstad börjar planeras var utrymmet i byggbolagens budgetar rekordstort. Stora fönster, kontinentala fönsterstorlekar, var en vision som förverkligades i de första etapperna, t.ex. Sickla Udde. Exploateringen var relativt låg. Vissa material och detaljer hade hög kvalitet. Annat, som tunnputs på lättutfackningsvägg var relativt oprövat. Stora fönster har därefter varit Hammarby Sjöstads signum. Inget område kan som helhet mäta sig med denna lokala norm, vilket även skrivs in i kvalitetsprogrammen som föregår etappernas utbyggnad. (Låt mig i sammanhanget och för säkerhets skull lägga till att jag inte anser att större fönster alltid leder till bättre bostäder!)
Sedan mitten av 90-talet ser vi flera tendenser parallellt. Dels storfönsterprojekt i högkostnadsområden. Dels småfönsterprojekt i lågkostnadsområden. Fönstren har rest tillbaka till 1920-talet och blivit en statusfråga. I mindre påkostade projekt kan husdjupen hamna på 12-15 meter med 2,5 m våningshöjd och fönsteröverkanten på 2,1-2,2 m. Detta är en lika dålig nivå som 70-talets energikrisår. Jag har själv sett en del projekt av den typen växa fram även om jag lyckats hålla mig ifrån dem. De senaste åren finns dessutom en trend mot passivhus och lågenergihus som i sig är behjärtansvärd med i många fall leder till endast två saker. Tjocka väggar och små fönster.
Jag ser således att fönsterstorlekarnas relation till husdjup och bostadslösningar i många fall blir undermåliga. Byggherrar (och arkitekter) drar inte konskekvenserna av att husdjupen ökar. Ett 10 meter djupt hus behandlas på samma sätt som ett på 14 meter. Fönstren blir inte annat än vad byggherren brukar sätta in i de hus han bygger. Bullerkrav, energikrav och kostnadsskäl gör att han håller fönsterstorlekar och fönstertyper till ett minimum. Han stoppar in dem därför att existensen av fönster är ett myndighetskrav. Det aktuella husets förutsättningar har blivit sekundärt.
Det är här jag tror vi måste tillbaka till modernismens kunskapsbank och påminna oss varför vi har fönster i bostäderna och vilka kvaliteter de kan ge oss.
Sanningen P-O är att detta blev ett långt ofullständigt svar som behöver en helt ny artikel.
Som sagt! Tack dina frågor och välkommen åter.
Hej, vill egentligen inte lägga mig i er diskussion men känner mig otillfredsställd med delar av den här artikeln specifikt samt en del allmänna kommentarer från er på God bostad. Sympatiserar i övrigt med en del av de tankar ni för fram.
Låt mig börja med artikeln. Ingemar Eds slutsats tycks vara att fönsterstorlekarna krymper och medvetet hålls nere. Vad finns det för empiri kring detta påstående? Sedan början av 2000-talet har väl snarare fönstren blivit större och större? Fönstren blev väl mindre och mindre mitt under modernismen med 1970-talets energikris som zenit, trots all forskning?
Sedan två frågor från en lekman:
1. Om vi inte kräver att alla nybyggda lägenheter har lika bra solljusförhållanden, skulle inte detta kunna skapa större förutsättningar för människor med olika inkomster att bo i samma område men med bibehållen hög kvalité i området som helhet? Alternativet blir ju fler "miljonprogramsområden" och fler "vi vill ha bostad-områden".
2. Är det bara jag som upplever att maximalt solljus och "utblickar" går före allt annat hos er arkitekter, till och med möjligheten att minimera bullernivåer? Om ni inte tror mig gör jag gärna en stadsvandring i Hammarby Sjöstads ytterområden.
När det gäller kommentarerna så undrar jag om Roger Jakobsson och Hans Backhans ser Hammarby Sjöstad med olika glasögon? Där Jakobsson tycks se "utmanglad rutnätsstad" där samma planprincip använts överallt utan förbehåll, tycks Backhans (i tråden om Skarpnäck) se att stadsplaneringen i HS första etapper "följer hus-i-park modell". Är inte HS en hybrid som blivit ganska lyckad och populär "förort" just för möjligheten att kombinera lite mer exklusiva vatten-nära hus-i-park med högre exploatering i ytterområdena som så att säga bidrar till att hålla servicenivå uppe? Här finns ju trots allt innerstadskvalitéer i form av stråkbildningar, restauranger, kollektivtrafik, rekreationsytor m.m. som många gånger helt saknas i andra förortsområden. Glöm inte heller bort att även om HS är relativt bilfritt fungerar ju detta enbart pga att enorma motorvägsbarriärer omringar området.
Jag skulle också vilja kommentera Roger Jakobssons påstående att vi med "vår något glesa ytterstadsstruktur har...goda förutsättningar" för att låta dessa "områden...fortsätta växa inåt under lång tid. nya förutsättningar kan då tas tillvara på, nya flöden uppstår, och den arkitektoniska blandningen bidrar till den dynamik man kan skapa. Ett område med interna årsringar behöver heller inte enbart förtätas med kvartersbyggande, tilläggen kan vara lamellhus såväl som punkthus, stadsvillor eller townhouses."
Detta låter fint och bra men då jag själv ofrivilligt bott många år i gles ytterstadsstruktur undrar jag om det ändå inte döljer sig ett visst mått idealisering i detta påstående. När jag nyligen åkte runt för att visa min son var jag tidigare bott förskräcktes jag över den låga kvalité som utmärker nästan all förtätning här. Den inre bild som frammanas, i alla fall i mitt huvud när jag läser Jakobssons beskrivning, finns helt enkelt inte där i verkligheten. I verkligheten är det billigast möjliga prefabricerade punkthuslåda som "anpassats" till de befintliga punkthusen. Stadsvillor eller townhouses är det i vart fall inte. Eller så är måhända min bild allt för romantiserad? Undantaget är det radhusområde bakom de nedgångna gråa husen på Skebokvarnsvägen där jag bodde i många år som hittat sin plats mitt i det meningslösa skogsområde där ett gångstråk hade trampats upp efter år av fotgängare som tröttnat på gröna kilar som placerats mitt i den närmaste vägen till Högdalens Centrum.
I den högljudda debatten kring "unika värden" som startas av "experter" och "kulturpersonligheter" så snart något ska byggas inom tullarna hör man aldrig någon höja sin röst för hur förorten behandlas. Personligen tror jag aldrig våra glesa ytterstadsstruktur kommer bli stad. För många hinder föreligger för detta. Däremot riskerar vi att förstöra de värden som faktiskt finns med den glesa ytterstaden.
Fair enough. På vissa avgörande punkter tror jag du har fel men jag förstår din position och utgångspunkt och kan faktiskt sympatisera med den till stora delar.
Johannes ,låt oss inte fastna i ytterligare en deffinitons diskusion om hur man använder en term. Det jag ville få fram var att om vi bygger på ett och samma sätt under lång tid skapas en endimentionell stad för en målgrupp som kanske inte längre finns, och när pendeln svänger har vi ett samhälleligt problem på halsen, för jag är tämligen övertygad om att hyllningen till enbart den täta staden är en samhällstrend som kommer se annolunda ut om ett tag.
jag anser inte att den täta staden kan fylla alla människors behov och önskemål kring boende och närmiljö, därför är det fel att tillämpa den planeringen överallt. "felet" med stockholms bebyggelsesturktur är inte en för liten andel tät stad utan det radiella kommunikationsnätet. med mer tvärkommunikation blir förorterna inte enklaver och får den genomströmning som behövs för att skapa underlag för viss funktionsbalndning. men det kommer inte se ut som på södermalm i dessa lägen, den geografiska skillnaden kommer inte att ge den vitalitet när det gäller verksamhet du vill se. man kan inte lagstifta om lägen på kommersiell verksamhet, för det är väl i stort det du menar med funktionsblandad stad? jag är också medveten om hur den funktionallistiska bostadsforskningen kanske i allt för stor del implemententerats i regelverken kring byggandet. Men detta har i störst utsträckning handlat om funktionsmått och bostadsplanering. Regeler om hur mycket ljus som ska nå in i lägenheten kan få effekter på hur tät gårdsbildning det blir, men i mina ögon är denna forskning ändå grunden till att vi i sverige har lyckats vara världsledande i att kunna garantera en hög lägstanivå i boendet för alla.
@ roger: Ja, det låter ju föredömligt vidsynt. Mina tidigare kommentarer har utgått från dina tidigare kommentarer. De har inte varit lika vidsynta.
Vad gäller lagstiftningen: Igår satt jag i panel på Riksbyggens Uno Åhrén-seminarium tillsammans med bla. Monica Andersson som skrivit en intressant avhandling om just bygglagstiftningen och hur accepteragänget lyckades förändra den för sina syften. Lagstiftning är i grunden politik. Lagstiftning kan vara en förklaring till varför något görs på ett visst sätt, men det är ingen bra förklaring till varför man _bör_ göra på ett visst sätt.
"Därför ska flerbostadshus och villaområdena inte enbart följa en planprincip, oavsett hur mkt "förort" vi har, det är att INTE förhålla sig dogmatiskt till någon slags ism..."
Jo, det är dogmatiskt. :) Det är som att säga "Alla områden får inte vara integrerade, för det vore dogmatiskt, därför måste vi också bygga segregerade enklaver". Dogmatik är inte att konsekvent göra en sak istället för en annan sak, dogmatik är att göra en sak för dess egen skull och oberoende av konsekvenser. Att fortsätta bygga "förort", oavsett hur mycket "förort" vi har, för principens skull - är alltså dogmatiskt.
Varför är det fel att tillämpa den täta blandstadens (inkl. social blandning) planprincip överallt?
Johannes, det verkar som om vi till slut förstår varandra. Tror att det var skillnader i vår syn på modernismen som skapade missförstånd. Att diskutera vad modernismen (inom arkitektur och stadsplanering) står för är i sig en intressant diskussion som är väl värd att diskutera vidare. Kanske är det extra viktigt att ta den diskussionen eftersom så många använder termen idag. Men låt oss lägga ner pennan för stunden.
Jag sympatiserar med dina idéer om en tät blandad kvartersstad utan bil. Den har jag absolut inget emot. Hur mycket sol en bostad bör ha är en intressant diskussion också. Vi får inte glömma att höjden på bostäderna har en avgörande faktor. Jag har bott fem år i Brooklyn, en tät stad där många av husen har väldigt bra ljusförhållanden. Låt oss inte se motsättningar mellan ljus och kvartersstad.
Modernisternas syn på cykeln var nog inte så entusiastisk. De gillade mer racerbilar ;)
jag tror mig själv vara postmodern i ett fortfarande postmodernt samhälle, men det finns mycket i den modernistiska bostadsplaneringen (och även vissa saker i stadsbyggandet) som bör beaktas, och den inställningen i sig torde ju vara postmodern. dogmer och helgjutna sanningar, oavsett om det är modernism eller nyurbanism, kan inte kallas postmodern i sin tanke. jag tror på den postmoderna paletten, med mycket från den modernistiska bostadsutformningen och vetenskapsbildningen, den postmoderna kontextualliteten, vissa delar av den haussmanska "space syntaxen".
Johannes, bostadens kontext är viktig, men bostadsutformning är minst lika viktig, och bostadens kvalite skall heller inte vara helt och hållet avhängig av att man kan ta sig därifrån fortast möjligt. som vi varit inne på tidigare kolliderar dessa parametrer ibland, ljusinfall kan stå i kontrast till tätatre gårdsbildning etc. Jag vet inte hur kvalificerat du verkar inom stadsbyggande och stadsplanering, men det finns faktorer att förhålla sig till som är långt mer direkta och förutsättningsskapande än det planteoretiserande som förs här. Vi har två väldigt tydligt deffinerade lagstiftningar, PBL och BBR (Plan och bygglag reglerar detaljplanering och bygglov, Boverkets byggregler reglerar bostadsutformninen. Vi har AMA som reglerar byggnadstekniska frågor, Svensk standard som tillsammans med BBR styr tillgänglighetsfrågor, energikrav, funktionsmått, brand, ljud etc etc. till detta kommer byggbolagens ofta snäva ekonomiska ramar , planprocessen med sin demokratiska genomlysning, mark och expolateringskontorets avtalsjuridik och sist men inte minst politikerna i stadsbyggnadsnämnderna, som ofta färgas av rent populistisk åsiktsbildning. man kan tycka vad man vill om alla dessa styrinstrument av byggandet, men det är sannerligen inte så enkelt att vi som bygger stad och bostad enbart styrs av en vilja att förhålla oss dogmatiskt till en tro på något.
vi har diskuterat tidigare om vad det är som byggs och hur mycket av det, men jag hävdar att när det gäller nya planområden i stockholm så är det rutnätsprincipen som gäller och har gällt under dom senaste tio åren. Jag vet att johannes inte anser att det är tät stad enligt sin deffinition, men i dom stora dragen så är det det. Det är deffinerade gaturum, privata gårdar, rektangulära kvarter, jämna takfotshöjder och mycket lokaler i bottenvåningarna.
Sen byggs det även i bef förorter, då oftast komplement som ibland förhåller sig hänsynsfullt till befintlig struktur, och detta är tacknämligt i många fall. Du hävdar att det byggda sverige fortfarande har en övervägande del gles stad, och det håller jag med dig om. Hälften av befolkningen bor i småstäder och på landsbyggd och en stor del av stadsbefolkningen bor i villor. Men det vi gjorde under 60-70 talet, dvs byggde alla nya planområden efter en och samma planprincip (och det var väldigt mycket mer ekonomi och samhällskrav än arkitekternas vilja som skapade slutresultatet) det vill jag inte att vi gör om. Därför ska flerbostadshus och villaområdena inte enbart följa en planprincip, oavsett hur mkt "förort" vi har, det är att INTE förhålla sig dogmatiskt till någon slags ism, och det är att bygga för alla och för framtiden. i arkitektmun kallas hammarby sjöstad för "miljonärsprogrammet" och det har, förutom anspelningen på ekonomisk status på invånarna där, en annan botten. nämligen att om man utan förbehåll använder samma planprincip överallt så skapar man ett nytt miljonprogram.
@ lars: Men jag tycker ju att din definition är sämre än min. :)
Men OK, låt oss säga att "modernism" betyder det du säger. Då har jag inga problem med modernism. Industriellt byggande låter fint. Jag hoppas att de kommer igång med det någon gång på riktigt (NCC Komplett floppade ju...). Men jag har inga principiella problem med hantverksbyggande heller om man nu vill göra det. Fast det lär ju bli svårt att få ekonomi i det annat än i undantagsfall (arbetskostnader mm). Så då är jag väl varken antimodernist eller modernist om vi nu ska följa din definition. Kanske postmodernist? Jag vet inte. Nej, jag är ledsen, jag tycker inte din definition ger ökad klarhet.
Och varför ska det köra runt SUV:ar i "min" kvartersstad? För att det är "modernism"? Men en cykel är väl också "modernism" enligt din speciella definition? Vad sägs om en kvartersstad med bara ett fåtal bilar (taxi, ambulans etc) men massor av cyklar?
Vi kan strunta i begreppet "modernism". Det är inte avgörande för min poäng. Det enda jag ville ha sagt var följande:
1. Lisa hade rätt i att det finns en motsättning mellan vissa bostadskvaliteter (maximalt solljus, maximala siktlinjer etc) och vissa stadskvaliteter som förutsätter tät funktionsblandad kvartersstad. Man kan inte få både och.
2. Det finns (efter 80 år av Markelius-planering) väldigt många områden med fantastiska solvinklar och siktlinjer men väldigt få områden med den täta blandstadens kvaliteter i vårt land. Det rimliga borde alltså vara att prioritera byggande av tät blandstad.
3. Får man inte bygga bostäder med suboptimala ljus/utsiktsförhållanden så kan man inte bygga tät blandstad.
Johannes, du säger att du inte förstår vad JAG menar med modernism. Och när jag säger att YIMBY (som du representerar) till stora delar är en modernistisk organisation låtsas du som ingenting och menar att vi talar om olika begrepp.
YIMBY vill ha snabbspårvägar/tunnelbanor i städerna och bygga skyskrapor i stål och glas, de hyllar ny modernistisk arkitektur. I dessa valda delar är YIMBY modernistisk i sin tanke. Men YIMBY står även för mindre bilism och en traditionell kvartersstad och det är ju inte direkt en modernistisk tanke. Visst är det praktiskt att bortse från vissa delar modernismen som man bejakar, för att i nästa sekund spy galla över andra delar av modernismen.
Du är själv ett barn av modernismen och har fått i dig den med modersmjölken, ändå tror du dig kunna urskilja det modernistiska som fyrar i staden. Jag läser dina argument som om du tror att om man bara utrotade modernismen så skulle allt vara frid och fröjd. Men är det så enkelt?
Finns det några aspekter av modernismen du tycker om? Gäller din aversion mot modernism bara inom stadsplanering eller sträcker den sig vidare till arkitektur. Hur är det inom konst och litteratur? James Joyce? Bra, dålig?
Samtidigt är det lätt att bli rasande över modernismen i Sverige. Den har ju idag förbjudit traditionell arkitektur http://www.godbostad.org/artikel/f%C3%B6rbjuden-arkitektur och den fortsätter att fyller våra städer med bilar http://www.godbostad.org/artikel/bilen-%C3%A4r-milj%C3%B6bov-inte-bostaden . Att vi idag bygger ett parkeringshus i varje nytt bostadsprojekt är ju inget annat än en ren modernistisk tanke. En mardrömsvision av Corbus Villa Savoye. Visst är det lätt att bli fly förbannad över parkeringstal och eluppvärmda bostäder.
När jag beskrev det icke-modernistiska i min tidigare kommentar utgick jag från motsatser till det som modernismen står för. Detta förstod du inte. En förklaring är på sin plats. Modernismen tar avstånd från det hantverksmässiga och vill att allt ska byggas i fabrik. När man byggde hantverksmässigt försökte man få det att se ut som fabriksbyggt för att bli modernistiskt. Modernisterna hyllade maskinen, bilen, snabbspårvägen, tunnelbanan, skyskrapan. Modernisterna ville inte referera bakåt utan allt skulle börja från noll. Minimalistiska skapelser. Vita lådor. Glashus (Mies, Johnsson). Modernisterna forskade sig fram till den GODA BOSTADEN. Det är detta Ingemar tar upp. Ur detta kom Svensk Standard och BBR. Genom att beskriva detta i motsatts hoppades jag föra modernismen till sin spets. Kanske förstår du nu vad jag menade? När man väl förstår vad modernismen står för så är det lätt att se att den verkligen genomsyrar vår värld. Idag är ju nästan alla hus byggda på fabrik. Det är oerhört industrialiserat. Vad tycker du om det? Är det fel med industriellt byggande? Vad tycker du om jagvillhabostad.nu som bejakar den modernistiska tanken? Är det rätt att massproducera billiga bostäder till unga? Vad tycker du om stadsjeeparna som kör runt i din vision av kvartersstaden? Du hade uppenbarligen inget emot att bo på Hornsgatan, en omedveten hyllning till maskinen?
Jag tyckte Rogers kommentar var föredömligt koncis, även om jag inte höll med.
"Innerstadsidealet är väl om något det som är come il faut idag?"
Jag syftade på diskussionen här på sidan.
"Jag anser dock att arkitektur och stadsbyggande inte bör vara fullt så trendkänsligt, och skalar man bort det återstår bla ljus och funktionalitet, det som är essensen av modernistiskt byggande."
Så bostadens sociala och funktionella kontext skulle bara ha betydelse som livstilsmarkör och modenyck? Återigen den typiska modernistiska reduktionismen. Det är för mig obegripligt att ni inte själva hör det tydliga ekot av 1900-talets dogmatiska modernism i det ni säger.
"Jag tror på en organiskt framväxt stadsbyggd..."
Jag tycker hela det här resonemanget låter utmärkt. Gradvis förändring osv. Mycket bra. Men det är ju inte kommensurabelt med dina andra ståndpunkter.
"...än den som nu skapas med att man enligt någon default princip manglar ut rutnätsstad på alla planområden."
Men det är ju inte sant. Det som manglas ut är ju husipark och villor. Och det är det som manglats ut sedan 1930-talet. Hälften av Sveriges befolkning bor i villa/radhus osv. Det har vi ju reda konstaterat i en annan tråd. Skillnaden är att det idag faktiskt byggs lite kvartersstad här och var (till många arkitekters stora fasa). Det är det som menas med "reality check". Öppna ögonen och se den fysiska verklighet som föreligger.
Problemet är att 99% av allt som marknadsförs under urbanistflagg som "tät blandstad" etc. är fejk. Men det gäller att dra rätt slutsatser av det. Köper du en dator av en snubbe på en parkeringsplats och upptäcker att det ligger en tegelsten i det fina paketet drar du ju inte slutsatsen att datorer är dåliga - utan att du blivit blåst och att du ska se till att få äkta vara nästa gång.
min kommentar var inte illa menad. men den syftade till att destilera ner detta långa referns-battle till en viktig fråga. vad är det som styr våra önskemål på vår bostad för stunden? Johannes säger att för honom är det viktigaste att bo mitt i smeten, bostadens inre kvaliteer kommer i andra hand. Jag köper det, men jag skriver inte under på att de som vill göra som johannes skulle utmålas som mindre vetande, tvärt om. Innerstadsidealet är väl om något det som är come il faut idag? Jag anser dock att arkitektur och stadsbyggande inte bör vara fullt så trendkänsligt, och skalar man bort det återstår bla ljus och funktionalitet, det som är essensen av modernistiskt byggande. Jag är absolut inte enbart för hus i park. Jag tror på en organiskt framväxt stadsbyggd, och med vår något glesa ytterstadsstruktur har vi goda förutsättningar för sådan utveckling. Precis som man säger att man inte bör renovera sin lägenhet förrän man bott in sig i några år så tror jag att områden skall kunna fortsätta växa inåt under lång tid. nya förutsättningar kan då tas tillvara på, nya flöden uppstår, och den arkitektoniska blandningen bidrar till den dynamik man kan skapa. Ett område med interna årsringar behöver heller inte enbart förtätas med kvartersbyggande, tilläggen kan vara lamellhus såväl som punkthus, stadsvillor eller townhouses. Det jag är ute efter är en blandad bebyggelse som jag tror kan uppnå en långt mer socialt och funktionellt blandad stad än den som nu skapas med att man enligt någon default princip manglar ut rutnätsstad på alla planområden. Om reality check betyder att vi enbart ska bygga bostäder och planera stad efter vad som är på tapeten mellan våren 2001 och hösten 2010 så gör vi nog bäst i att hoppa den. Vi ska bygga blandad stad med långt tidsperspektiv och fortsätta ha fokus på att producera högkvalitativa bostäder för alla grupper.
Rogers kommentar var inte direkt konstruktiv.
@ roger: På ett mycket pregnant sätt illustrerar du min poäng. Det är precis den här inställningen bland många arkitekter som jag tycker behöver luftas ut. Det är som att läsa Byggmästaren från 40-talet. Du tror inte det finns äldre som gillar party och unga som vill ta det lugnt?
"Jag har svårt att begränsa modernismen och det är mitt problem idag. Jag ska försöka utveckla de här tankarna i en senare artikel på godbostad."
Ja, din defintion är lite vag. Men talar man om en modernistisk tradition inom stadsplanering (funktions/trafikseparering etc) så tror jag de flesta vet ungefär vad det är. Det är hursomhelst det jag menar när jag använder ordet i det här sammanhanget. Ser fram emot fler artiklar.
"Jag tror att det som gör att vi kommer på kollision är att när jag (och troligen Ingemar) hänvisar till modernismen så är det med visshet om att den står för något väldigt stort, något som är svårt att reducera till några stadsbyggnadsprinciper även om dessa existerar."
Nja, Ingemar refererade till att "förmodernistiska" planeringsprinciper "tagit över" medan du menar att NS tex egentligen är modernism - så ni har uppenbarligen inte samma begreppsapparat.
"Vi måste kunna tala om modernismen utan att bli rasande."
Jag håller med. Om du upplever att jag är rasande så har vi nog lite olika defintioner av begreppet "rasande" också...
"YIMBY talar ofta illa om modernismen (med rätta) samtidigt så värnar de om skyskrapor, de stödjer snabbspårvägar, de hyllar uppglasad arkitektur där ljuset tar sig in genom hörnen och löser upp rummet. Modernistiska åsikter kort och gott."
Återigen, vi använder uppenbarligen samma begrepp för olika saker.
"En icke modernist stiger av bussen, går till jobbet, snickrar på huset, odlar sin egen mat, värmer inte upp huset med el, har kopplade tvåglasfönster och bygger huset med lera från bakgården. Huset följer självklart inte Svensk Standard och har varken hiss eller dörröppnare."
Nej, jag förstår nog inte (mer än väldigt vagt) vad du egentligen menar med begreppet "modernism".
"Jag är kluven inför Ingemars artikel, för det du säger i kritiken av den är sann. Ingemar framför modernistiska ideal som du ifrågasätter. Du säger: gå ut ur lägenheten istället för att sitta inne och uggla! Där ute finns ljuset! Men om jag sitter åtta timmar framför en dator så måste jag ha ett fönster bredvid mig annars får jag skörbjugg."
Jag är inte emot ljus eller ljusa lägenheter. Det jag ville påpeka var att Lisa hade helt rätt när hon lyfte fram motsättningen mellan bostad och stad. Det ena påverkar det andra. Läs acceptera om du inte tror mig. Om Ingmar prioriterar maxiamlt solljus och siktlinjer i sin bostad framför vissa stadskvaliteter som förutsätter tät stad så är det fine by me, han kan flytta till ett husiparkområde, sitta på sin balkong och njuta. Vad jag ogillar är att vi som prioriterar stad framför bostad utdefinieras som mindre vetande (vi förstår inte vårt eget bästa) som måste skyddas av kloka Uno Åhrén-epigoner. Flytta till era lådor på gräsmatta men låt oss som vill bo i en tät stad göra det.
"Johannes, om vi bygger ickemodernistiska lägenheter, små mörka lägenheter i täta kvartersstäder hur förändrar vi sedan resten av samhället, arkitekturen, för att motverka modernism? Eller är det så att du faktiskt gillar vissa delar av modernismen och ogillar andra?"
Jag förstår inte vad du menar. Men jag misstänker att det återigen beror på begreppsförvirring. Låt oss strunta i m-ordet. Jag vill att det byggs mer tät, funktionsblandad kvartersstad - dels för att det finns väldigt lite av det, dels för att jag tror det är mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart. Det går inte att göra om alla bostäder ska ha maximalt solljus och siktlinjer. 80 år efter acceptera är det dags för en reality check bland Sveriges arkitekter. Ingen bor längre mot sin vilja i den täta kvartersstaden. Det är ett fritt val. Däremot bor många mot sin vilja i glesa, ljusa husipark-områden. När ska ni börja bygga för dem?
det var en lång och intressant diskussion om planeringsprinciper. jag tycker dock det hela är mycket enkelt. när man är ung gillar man party och febril aktivitet. men sen växer man upp.
Johannes, tack för dina synpunkter. Kul att du läser och kommenterar våra texter.
"Det där "något som omger oss överallt" brukar väl annars vanligtvis kallas modernitet, inte modernism." Jag syftar bara till modernismen.
"Modernismen för mig är ett planeringsparadigm, ett sätt att organisera bebyggelse, som förblivit sig ganska likt från Athen-chartan, över SCAFT, till dagens monofunktionella punkthusbyggande. Det har också alltid (från CIAM till det här senaste inlägget) försvarats med lovsånger till Ljuset och en tendens att universalisera ett litet fåtal av alla möjliga bostadskvaliteter (här direkt solljus i lägenheten) till absoluta mänskliga behov och antropologiska Sanningar."
Visst är det du beskriver modernism och du har rätt, men modernismen är mer än så: det är Alvar Aalto, Corbusiers (inklusive hans kyrka i Ronchamp), Picasso, Barnett Newmans serie tavlor "the Stations of the Cross", God Bostad, Stadsbiblioteket, the Seagram Building osv. i alla oändlighet. Jag har svårt att begränsa modernismen och det är mitt problem idag. Jag ska försöka utveckla de här tankarna i en senare artikel på godbostad.
Jag tror att det som gör att vi kommer på kollision är att när jag (och troligen Ingemar) hänvisar till modernismen så är det med visshet om att den står för något väldigt stort, något som är svårt att reducera till några stadsbyggnadsprinciper även om dessa existerar. Vi måste kunna tala om modernismen utan att bli rasande.
YIMBY talar ofta illa om modernismen (med rätta) samtidigt så värnar de om skyskrapor, de stödjer snabbspårvägar, de hyllar uppglasad arkitektur där ljuset tar sig in genom hörnen och löser upp rummet. Modernistiska åsikter kort och gott.
Andra organisationer tar inte avstånd från modernismen utan hyllar den utan omsvep, ledda av unga människor som vuxit upp under modernismens era. Www.jagvillhabostad.nu kräver att bostäder byggs åt de unga i fabriker av maskiner. Husen ska vara billiga att producera, gärna massproducerade. En icke modernist hade byggt huset själv. Www.planka.nu. kräver gratis bussar och tunnelbana. En icke modernist hade cyklat eller gått.
Vad innebär det att lämna modernismen? Modernismens betydelse kan tolkas på olika sätt, men jag skulle vilja säga så här. En icke modernist stiger av bussen, går till jobbet, snickrar på huset, odlar sin egen mat, värmer inte upp huset med el, har kopplade tvåglasfönster och bygger huset med lera från bakgården. Huset följer självklart inte Svensk Standard och har varken hiss eller dörröppnare.
Jag är kluven inför Ingemars artikel, för det du säger i kritiken av den är sann. Ingemar framför modernistiska ideal som du ifrågasätter. Du säger: gå ut ur lägenheten istället för att sitta inne och uggla! Där ute finns ljuset! Men om jag sitter åtta timmar framför en dator så måste jag ha ett fönster bredvid mig annars får jag skörbjugg.
Johannes, om vi bygger ickemodernistiska lägenheter, små mörka lägenheter i täta kvartersstäder hur förändrar vi sedan resten av samhället, arkitekturen, för att motverka modernism? Eller är det så att du faktiskt gillar vissa delar av modernismen och ogillar andra?
@ ingemar: Bra synpunkter. Vi har kanske lite olika ingångar i detta helt enkelt. För mig är det en besynnerlig tankelek att analysera bostaden oberoende av dess omgivning. Det där ljuset som lovordas i inlägget kommer ju någonstans ifrån. Precis som utsikten ifrån bostaden. Precis som Lisa påpekade tidigare så ställer det vissa krav på omgivningen. Den måste på ett eller annat sätt underordna sig bostaden. Jag tycker som sagt att det är viktigt att komma ihåg det, oavsett vilka slutsatser man sedan drar av det.
Vi tillbringar mycket tid inomhus, det är sant. Desto större anledning att se till att vi kommer ut. Inte minst gäller det gamla och sjuka. Men det ställer också krav på omgivningen (utöver att den inte stör inflödet av sol och utsikt till bostaden). Att man kan gå/rollatera/permobila till kvartersbutiken istället för att behöva beställa färdtjänst till det externa köpcentrumet tex.
"Människor är olika" är en truism, helt riktigt. Likväl är den så lätt att glömma när man lovsjunger sina personliga darlings. Och det är en truism som kan vara värd att reflektera över när man börjar prata om hur människor "är". "Människor är olika" är inte heller samma sak som "Människor är olika mycket värda beroende på hur mycket de tjänar", vilket din sista mening antyder.
ps. Och så vill jag säga att det var en fin text, det glömde jag visst nämna bland all kritik... ds.
Johannes:
Jag bad dig inte "Att frikoppla omgivningen och kontexten (staden) från bostaden". Det jag menar är att bostaden som sådan har kvaliteter som är oberoende av omgivningen. Det ger oss en fin lägenhetstyp med en viss planlösning och fönstersättning, men utgör självklart ingen färdig boendemiljö. En snygg funkislägenhet kan ju med små justeringar återuppstå i Grindtorp eller liknande 60-tals områden och skall då bedömas i sitt sammanhang.
Man kan å andra sidan inte enbart se till en stadsdel och säga att de enskilda bostäderna är lyckade därför att planen är det.
Jag går heller inte med på att man löser mycket genom att "gå ut ur sin bostad och gå omkring i staden". Det finns studier som visar att vi tillbringar 85% av vår tid inomhus och jag vill inte att du glömmer de grupper jag tidigare refererat till, exempelvis sjuk och gamla, som i vissa fall nära nog aldrig lämnar, eller får chansen att lämna, sin bostad.
Vidare menar jag att påstående att "människor är olika", gränsar till truism, och inte hjälper oss stort mer än att arkitekter är olika. Ingen kan väga in allt innan man fattar beslut. Vissa saker som uppstår i den fysiska miljön kommer av noggrann analys, vissa av intuitiv förståelse, vissa av misstag, alltför många av ekonomiska avväganden. Människor-är-olika-resonemanget används idag även flitigt för att motivera varför någon som har mycket pengar förtjänar en vacker, rymlig och väl belägen bostad medan den som har lite pengar får motsatsen på varje punkt.
Ser nu att jag missat den här kommentaren från Ingmar, jag har lite svårt att följa kommentarssorteringen här på sidan. Vad gäller risken att den "täta stadsmodellen" korrumperas så håller jag helt med. Jag är personligen mycket kritisk till det mesta som byggs under förtätningsflagg idag.
@ ingemar: Nej, jag hängde inte riktigt med i Lars resonemang runt NS. Men jag "bejublar" inte NS, det hade varit mycket bättre att helt enkelt bygga vidare på innerstadens kvartersmönster (gärna i storgårdsform) istället för AW:s märkliga geometriska stilövningar.
Om du (tskfr BBR) är OK med indirekt solljus så är vi ju överens, trevligt. Det går ju utmärkt att kombinera med tät kvartersstad (inte minst i storgårdskvarter).
"...andra utblickar än grannens fönster 16 m bort" Tja, prioriterar man obrutna siktlinjer så får man såklart undvika tät kvartersstad (och områden med mycket skog). Som tur är finns det ett enkelt sätt att lösa det problemet: Man kan gå ut ur sin bostad och gå omkring i staden. Då får man hela tiden nya siktlinjer (och solljus), vilket kan vara trevligt.
Att frikoppla omgivningen och kontexten (staden) från bostaden, som du ber mig göra, är precis det felslut som funkisgubbarna gjorde. En stad är inte en agglomeration av bostäder. En människas livsmiljö sträcker sig ut ur bostaden, genom det gemensamma livet på gatan, in i kontor, industri, skola, genom parker och tillbaka igen. Det är den helheten som är det intressanta.
Tskfr dig tror jag att det är en mycket viktig "grund till planering" att inse att människor är olika och har olika behov. Funktionalistiska genomsnittsmänniskor (jfr Corbus androcentriska modular-system etc.) är en del av en totalitär och teknokratisk 1900-tals tradition som jag tycker vi ska lämna bakom oss.
Medan jag hade mitt dokument öppet kom ett nytt inlägg från Johannes.
Snabba kommentarer på detta.
Då du inte förstod Norra Stations-biten så struntar jag från och med nu i den.
Nej, jag talade inte om konkreta typologier utan om ljuset i bostaden. Inte nödvändigtvis solljus utan dagsljus. Det är ok för mig om man kan pressa in den typen av bostäder i en tät bebyggelse men tror man gärna har andra utblickar än grannens fönster 16 m bort. Modernsimen har helt riktgt en hard core variant med europeiska och internationella förtecken. Den svenska modernismen var väl i första hand pragmatiskt inriktad på att skapa ljusa och funktionella bostäder, även till arbetarklassfamiljen och hemmafrun. Modernism/funktionalism.
Jag har inte påstått att alla blir sjuka av en bostad med dåligt dagsljus (återigen inte nödvändigtvis solljus) men är tämligen övertygad om att det är en negativ faktor. Försvårande ju mindre man kommer därifrån (t.ex. gamling)eller ju längre tid man bor där. Intressant vore att höra vilka kvaliteter du söker i bostaden, och då inte i första hand kopplat till läge och omgivning. Alltså din egen lovsång om där finns en. Jag kan inte se någon bostadskvalitet som blir lidande av att du med släckta lampor kan urskilja hörnen i rummet. Folk är förvisso olika (och samtidigt påverkbara) men som grund till planering är det inte mycket att komma med.
Jag tror inte vi skall gå så långt som att påstå att en faktor, t.ex. dagsljus, solljus eller vad som helst annat kan maximeras och voilà allting fungerar. Reducerar man någonting dit har man inte förstått att arkitektur och stadsplanering är en syntes av en lång rad idéer, viljor och villkor. Det är ingenting jag har tänkt eller skrivit.
Precis som Lars tror jag inte vi har gjort oss av med modernismen men istället för kunskap och insikt har den blivit till en rad minsta gemensamma nämnare i regelboken som påverkar allt vi ritar utan att ge det avgörande kvalitet.
Jag är ingen expert på Norra stationsområdet men får känslan att man gjort åtminstone några tydliga val. Öka exploateringen på fastighetsmarken och satsa på smala parkstråk där emellan. Egentligen inte olikt Tessinparken på Gärdet bara hälften av parken och dubbla exploateringen. Nog ser det rätt modernistiskt ut som planfigur. Skillnaden skulle då vara att man tryckt in mer folk på samma yta än på 30-talet.
Passagen med "antropologiskt korrekt", "avarter av homo sapiens" och "försöka indoktrinera oss" var rolig. Jag kan inte kommentera det med annat än att jag inte vill indoktrinera någon. Jag är ingen övertygad modernist och vet knappt allt vad det skulle innebära. Det tråkiga är att de goda kvaliteterna från den epoken sållades ut. Liksom de goda kvaliteterna med den täta staden snart riskerar att sållas ut, när pendeln svänger tillbaka. Märk att risken ökar ju mer övertygad man blir om att det är rätt modell. För om modellen är den rätta så kan man väl trimma den lite till. Med mer folk på mindre yta, en p-norm folk kan acceptera, och mer pengar i fickan. Kanske är vi snart där.
@ lars: Jag förstår nog inte riktigt vad du pratar om (Norra Station-biten), även om det låter intressant. Jag antog att Ingmar talade om ganska konkreta typologier - inte abstrakta och generella samhällsmönster. Det där "något som omger oss överallt" brukar väl annars vanligtvis kallas modernitet, inte modernism.
Modernismen för mig är ett planeringsparadigm, ett sätt att organisera bebyggelse, som förblivit sig ganska likt från Athen-chartan, över SCAFT, till dagens monofunktionella punkthusbyggande. Det har också alltid (från CIAM till det här senaste inlägget) försvarats med lovsånger till Ljuset och en tendens att universalisera ett litet fåtal av alla möjliga bostadskvaliteter (här direkt solljus i lägenheten) till absoluta mänskliga behov och antropologiska Sanningar.
Jag har inte direkt solljus i min lägenhet. Hade jag velat ha det hade jag flyttat till ett punkthusområde. Men jag prioriterar annat. Stadskvaliteter som har svårt att existera i punkthusbebyggelse. Och det finns fler som mig. Vi som "inte förstår varför vi blir sjuka" enligt Ingmar. Men jag är inte sjuk. Jag mår prima (så vitt jag vet...).
Jag är ingen ljusfetischist och har därför svårt att förstå hänförelsen i inlägget. Men jag förtår att folk är olika. För vissa är direkt solljus på parketten oerhört viktigt. Då är det ju bra att de har möjlighet att få det. Jag tycker också att det var ett klokt påpekande att det finns en motsättning mellan maximalt solljus in i lägenheterna och tät kvartersstad, för det finns en motsättning.
Frågan är egentligen mycket enkel: Kan vi acceptera att inte alla bostäder får "optimala" ljusförhållanden?
Det är samma fråga som: Kan vi acceptera att det byggs tät kvartersstad?
Modernismen är inte bara Alby utan så mycket mer. Den forskning som modernismen gjorde på våra bostäder som Ingemar hänvisar till (till exempel God Bostad)lever ju fortfarande kvar i Svensk Standard och BBRs krav på kökslängder och mått på badrum. BBR och Svensk Standard är sprunget ur vårt modernistiska arv. Alla bostäder som byggs idag är planerade enligt BBR och Svensk Standard, dvs modernistiska principer. Det är ju som jag själv skrivit förbjudet att bygga traditionellt byggande eftersom det strider mot BBR(modernism) vilket är helt sjukt. Med andra ord är det enligt lag förbjudet att inte bygga modernistiskt.
Vi kan inte reducera modernismen till "hus i park" och tro att bara man bygger kvarterstad så är modernismen borta. Är inte Norra Station, som jag gissar du bejublar, en i grunden modernistisk stadsdel? Du protesterar.
Därför är Norra Staion modernism?
Norra Station byggs för att bekosta infrastruktur, detta medger Alexander Wolodarski själv och beklagar att husen trots sin höjd ändå inte täcker kostnader för vägar och garage under husen(SvD). Strävan var att husen skulle täcka infrastrukturkostnaderna. Dyrkan av bilen/motorvägar=modernism. Husen byggs i fabriker och sätts ihop på plats. Tilltron till maskin=modernism. Avståndstagande från hantverk=modernism. Husen värms upp med el från polska kolkraftverk via FX och FTX lösningar. Återigen tilltron till maskinen, den polska fabriken=modernism. Alla planer i lägenheterna följer Svensk Standard=modernism. Men visst finns inslag av nyklassism i stadsplanen med diverse axlar, obelisker, symmetrier och en enorm repetion i fasad.
Det jag vill säga är att jag tror vi måste erkänna modernismens som något som omger oss, överallt. Det går inte att reducera den till "hus i park" och SKAFT.
Oavsett vilken -ism vi hänfaller oss till så tror jag Ingemar har rätt i att dagsljus påverkar vår hälsa. Att låta buller, energikrav och ekonomi reducera vårt behov av dagsljus kan inte vara bra. Du kan ju prova att bosätta dig i en källarlokal och se om du mår sämre eller bättre.
Ja, det är en intressant synpunkt. Den implicerar (förmodligen helt korrekt) att det finns en motsättning mellan maximalt direkt solljus i bostaden och "förmodernistiska planeringsprinciper" ("tät kvartersstad"). Så frågan som uppkommer är naturligtvis om det ska vara tillåtet att prioritera andra kvaliteter framför "maximalt solljus" eller om den heliga solvinkeln måste gå före allt annat. Av tonen i inlägget (och kommentarerna) kan man få intrycket att det är det senare som gäller.
Men det vore ju lite tråkigt för oss som inte är så oerhört fixerade vid direkt solljus i lägenheten, utan sätter andra värden högre. För trots att modernismen så tydligt förklarat för oss vad som är antropologiskt korrekt ("mänskliga behov" etc) så finns det ju faktiskt vissa avarter av homo sapiens som vägrar acceptera det. Frågan är hur ni ska förhålla er till oss som inte "sett ljuset" än, ska ni bygga för oss eller är det bättre att försöka indoktrinera oss istället?
Intressant att du ser den goda bostaden försvinna till förmån för valfriheter och "möjligheter". Det var något jag skrev om men strök ur artikeln. Modernismens ambition var att sprida sitt ljus över hela bostadsbeståndet, från det enskilda rummet till stadsplanen. I bostadslägen där den ekonomiska kalkylen ser dålig ut kan man idag inte förvänta sig några ideal eller målbilder alls. Samtidigt har förmodernistiska planeringsprinciper helt tagit över det stadsnära byggandet, oftast den eviga strävan efter "kvartersstad" eller "tät stad".
Det här är ett uppenbart fall där arkitektens kunskap och kompetens visar sig absolut nödvändig. Jag hade nästan slutat hoppas, tack för påminnelsen. Och det säger jag som icke-arkitekt (uttalar "arkitekt" med sche-ljud).
I tider där argument för att kraftigt differentiera standarden på lägenheter och boende är den här artikeln välkommen. Att sänka standarden får konsekvenser. Det goda boendet eller vad man nu ska kalla det är på väg bort till förmån för valfrihet, eller kanske "möjlighet". Kritiken mot modernismen är i mångt och mycket blind för de kvaliteter den utvecklade. Kvaliteter som medvetet väljs bort i t.ex Norra station.
skriv ny kommentar