En historisk återblick kring Vattenkraften

Vid Harsprånget i Lule älv finns Sveriges största vattenkraftverk.
(Det var så här fallet brukade se ut innan dammen byggdes.)

Sverige är välsignat med vattenkraft. Genom kraftverken vid våra stora älvar framställs nära hälften av all elström vi behöver. Det är en ren och flexibel energikälla. Det hydrologiska kretsloppet – vattnets flöde genom atmosfären – återupprepas ständigt. Vattnets rörelseenergi driver en turbin som kopplas till en generator och en transformator vidare till ledningsnätet. Med dammar kontrolleras vattenflödena och energiproduktionen. Till saken hör också att den svenska vattenkraften är i det närmaste koldioxidfri.

Lule älv är Sveriges största källa till energi med en årsproduktion på cirka 13 TWh eller 10% av vår totala elproduktion. Älven har stora flöden, höga fall och femton vattenkraftverk. Det första byggdes vidHarsprånget 1951. Beslutet hade tagits i riksdagen 1918 men lågkonjunkturen på 20-talet gjorde att bygget blåstes av, arbetet återupptogs först efter kriget.

VATTENKRAFTVERK A – damm B – kraftstation C – turbin D – generator E – intagsgrind/intagslucka F – tilloppstub G – transformator H – sugrör/avlopp

Det finns en annan sida av vattenkraften. Den ingenjörsmässiga framgångssaga som dämpade forsarnas dön mötte också motstånd. I slutrapporten från projektet Energi och samhälle (Sol eller Uran – att välja energiframtid, 1979) står i förordet:

Kravet på energi för att trygga sysselsättning och fortsatt ekonomisk tillväxt har ställts mot krav på begränsning av den ena eller andra energikällan –först vattenkraft, senare också kärnkraft eller olja. (Min kursivering)

Före kärnkraftsmotståndet och oljekriserna var alltså kampen för älvarnas bevarande.

I sången Änglamark från 1971 skrev Evert Taube:

Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Vid den tiden var ett folkligt motstånd mot vattenkraftens utbyggnad väl spritt.

Kampen om älvarna kom att handla om landskapsförändring, om människans möjlighet att påverka naturen. Den blev också en symbol för statligt maktmissbruk, för centralmaktens nonchalans inför det lokala och platsanknutna.

Åren 1957 till 1961 räknade Nordiska vattenkraftkommittén på en utbyggnad av Torne och Kalix älvar. Under arbetsnamnet Atlantprojektet utredde man bland annat möjligheten att vända älvarnas lopp för att mynna i Atlanten i stället för i Bottenviken (projektalternativ C). Projektet mötte starkt motstånd i älvbygderna och uppmärksammades även inom den internationella miljöskyddsrörelsen. Internationella naturvårdssunionen (IUCN) skrev en särskild resolution mot utbyggnaden 1960. Under sextiotalets gång blev projektet allt känsligare politiskt och detta, tillsammans med det vaknande intresset för kärnenergi, bidrog till att planerna skrinlades.

Motståndet mot vattenkraft i vårt land kom dock i skuggan av det norska. Cirka tio år efter Atlantprojektet blossade Altakonflikten upp i Norge.

Genom efterforskningar hade den samiske konstnären Trygve Lund Guttormsen funnit att Norges vassdrags- og energidirektorat i samband med kraftverksutbyggnaden av Alta-Kautekeinoälvarna planerade att sätta hans by, Masi, under vatten. Motståndet, för att rädda byn och älvarna, växte under 1970-talet till nationell nivå och nådde sin höjdpunkt med Folkeaksjonen mot utbygging av Alta-Kautokeinovassdraget 1979.

Professor Arne Naess bärs bort av polis under Mardalsaktionen, augusti 1970.

Samma år som Altakonflikten inleddes såg en annan avgörande händelse. I augusti 1970 hade en grupp aktivister samlats vid Mardalsfossen – världens fjärde högsta vattenfall - för att förhindra det dammbygge som skulle torrlägga fallet. Miljökämparnas taktik var att spärra vägen för anläggningsmaskinerna med hjälp av sina kroppar. Aktionen var den första i Norge där civil olydnad användes som metod i kampen för naturskyddet.

Bland aktivisterna fanns den då 57-årige filosofiprofessorn och bergsklättraren Arne Naess. Som uppburen forskare och motståndsman under kriget var Naess det perfekta ansiktet för den norska miljöaktivismen. Tre år efter Mardalsaktionen utkom han med boken Ekologi, samhälle och livsstil där han formulerade en plattform för ekologisk verksamhet i åtta punkter. Boken blev grunden för Naess ekosofi (eller djupekologi) som betonar människans position som en integrerad del i ekosystemet. Från denna tid upptog miljöfrågorna Naess hela tid och året 1970 avsade han sig professuren i filosofi vid universitet i Oslo. (I sitt nya engagemang närmade sig Arne Naess det av filosofin försummade känslolivet och drömmarna utvecklade en grundsyn Mattias Hagberg kallar ”en ekologisk teologi”, radioklipp från P1, från 07:30)

När Altakonflikten runt 1980 gick mot sin upplösning fanns alla komponenter för ett folkligt motstånd på plats. Den nationella splittringen hade i flera avseenden ställts på sin spets. Utöver naturvärdena, rendriften, laxfisket och jordbruket hade konflikten fått etnisk-politisk tyngd. Samefolket i Finnmark som sedan länge provocerats av den norska statens behandling stred nu för historisk upprättelse. I Alta fann man stridsfrågan att samlas kring och i dess centrum drevs frågor om bevarandet av traditionella näringar, utökat självbestämmande och ett erkännande av den samiska kulturen. Motståndets vindlande drama har skildrats i en utmärkt svensk radiodokumentär från förra året.

Både gällande Mardalsfossen och Altaälven drev den norska staten, låtväl modifierade, projekt i hamn. Men motståndet skulle likväl bära frukt. Den folkliga kampviljan hade flyttat debattens grundstenar. Från början av 80-talet var utbyggandet av vattenkraften ett riskabelt projekt för varje nordisk regering.

1986 fick Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven ett skydd mot utbyggnad. Sex år senare stärktes skyddet samtidigt som älvarna fick betäckningen ”Nationalälvar”. Samtidigt gavs liknande skydd till ett antal älvsträckor i andra vattendrag.

Industrin och kraftbolagen har vid upprepade tillfällen försökt kringgå skyddet. I jakten på ytterligare exploateringar har man sökt använda lagens formulering för ”undantag som endast förorsakar obetydlig miljöpåverkan”. Och skall man dra någon lärdom från debatten kring kärnkraften så kan de ekonomiska intressena aldrig räknas bort. Frågan om Nationalälvarnas uppdämning skulle därmed spås dyka upp igen.

Artikeln är tidigare publicerad på www.modernkritik.se