Dagbok från Stadsgården vintern 2009-10
Foto över Stadsgården år 1896.
Stadsgården i Stockholm sträcker sig mellan Slussen och Londonviadukten. Den ligger norrvänt och blickar ut över Saltsjön. Ovan är en bild från ett myllrande Stadsgården anno 1896. Det är liv och rörelse i hamnen. Längre bort i bild ligger Arkitekt Ferdinand Bobergs Stora Tullhuset. Nedanför Fjällgatan är ännu inte plansprängt, berget rinner ner mot vattnet. Hundra år senare har platsen förändrats till oigenkännlighet, nu bara platt asfaltyta, utan minsta liv. Det enda som rör sig här är bilar, lastbilar och enorma fartyg på inhängnat område.
Idag är Stadsgården hamn för Vikingline, Birka Cruises och på sommaren diverse lyxkryssare. Här finns en stor motorväg som abrupt tar slut vid Slussen, men Stadsgården är också en central gång- och cykelförbindelse mellan Nacka/Värmdö och Stockholm. På en oansenlig tarm i mitten av tolv filer bilväg finns en gång och cykelväg inte bredare än några meter. På det här stråket tar jag och tusentals andra sig fram på cykel varje dag och jag undrar varför den här vackra platsen inte utnyttjas bättre?
Stadsgården - en central cykelled i Stockholm.
Cykel och gångbanan markerat med grönt. Övrig asfalt reserverat för bilar.
Dagbok från Stadsgården Vintern 2009-10
Nedan följer en liten dagbok från vintern 2009-10 tagen direkt från Stadsgården för att ge en inblick hur det är där. Det var inte många som rörde sig där under vintern, men det fanns undantag.
Stadsgården, 21 januari 2009. Jag stöter på den här farkosten. Långsamt, långsamt trampar sig någon fram iklädd hjälm och någon slags plastbit. Han plöjer genom modden på cykelbanan. Det är svårcyklat. Fordonet tar nästan upp hela cykelbanan, eller det lilla som finns kvar mellan snövallarna. Jag tänker på cyklar man ser i Köpenhamn, på städer med en levande cykelkultur. Varför ser jag detta här på Stadsgården mitt i vintern, undrar jag?
Foto: Lars Backhans. Taget från cykelsadeln.
"Går det bra?" frågar jag när jag passerar honom på min cykel. "Hur långt har du cyklat?" Mannen svarar på bruten engelska. Han visar sig vara en tysk på väg till jobbet (10km bort), cykeln har han köpt på blocket. Jag tänker att det måste vara en tysk för att cykla på en sådan i Stockholm.
Foto. En tysk som tar upp nästan hela cykelbanan i sin cykel han köpt på Blocket. Till höger i bild är den stora motorvägen. Till vänster ligger den helt outnyttjade Birka Cruises terminalen som helt blockerar vad som kunde vara ett fint stråk längs vattnet. Vägen utanför terminalen är en gåva från Stockholms Stad till Birka Cruises och är inte tänkt för trafik. Foto: Lars Backhans.
5 februari 2010 hem från jobbet. Cyklister och fotgängare trängs på en meter mellan snövallarna. På bägge sidor om dem finns över tio meter bilväg. Ständigt möter man resenärer från Vikingline. De kan inte svenska, ibland är de fulla och vinglar omkring.
Den 9 februari, Stora Tullhuset vid Stadsgården. Min väg blockeras av två tjejer och en kille som springer i bra tempo. De verkar tuffa. Jag bromsar in, rädd och ödmjuk. Ger komplimanger när jag passerar, de håller ett högt och fint tempo. Den långa tjejen längst fram svarar glatt. De visar sig vara boxare och världsmästare dessutom, båda tjejerna. Varför springer de här på Stadsgården mitt i vintern? Kanske tränar de inför någon viktig boxningsmatch?
Jag ber att få ta ett foto och de poserar innan de korsar gatan. Hon heter Anna Laurell men den andra tjejens namn har jag glömt. Jag tar fram mobilkameran och trycker av.
Foto: Lars Backhans. Två kvinnliga världsmästare och en man poserar vid rödljus.
19 februari 2010 vid Stora Tullhuset. Jag är på väg till jobbet, stannar och tar ett foto på bilköerna. Jag undrar vad de som sitter i bilarna tänker, när de köar? Svär de över att vägen inte är bredare, eller tänker de att de kanske ska cykla till jobbet imorgon?
Tankar kring Stadsgården från en cykelsadel.
Varje dag när jag cyklar på Stadsgården önskar jag att det kunde vara något annat, något mer som förr, en plats för människor att vistas på och inte bara en traffikled. Jag vill ta bort stängslen kring hamnen, riva Birka Cruises terminal, flytta de groteska båtarna till i en hamn utanför staden med tillhörande ekipage av bilar, bussar och lastbilar. Jag vill cykla längs med vattnet! Utan stängsel vid kajkanten vill jag komma nära vackra segelbåtar, husbåtar som man nästan ser in i. Jag undrar vem som planerat fram detta?
Nedan. 12 februari 2010 vid Stora Tullhuset. På väg till jobbet hinner jag ikapp Vikinglineresenärer. Skyltar skrivna på plywood står utställda med texten "warning risk for drops of ice on the roof". Jag plingar för att kunna cykla förbi. Det är trångt och lite irriterat. Foto: Lars Backhans.
kommentarer
Mycket intressant om stadsgården! Har själv börjat cykla den vägen men funderat i många år hur en stad kan misshandla ett så fint kajområde med båt och biltrafik. Och nu i "NyaSlussen" debatten tycker jag inte att man behöver spränga berget. Man borde kunna använda kajen till detta. Jag tycker man ska täcka över bil och tågvägen från Fotografiska till Slussen, bygga något övertäck som smiter upp mot berget. Därunder ryms bussarna och över kanske ett hotell? Och flytta på Birkaterminalen! Patricia kan ligga på Mälarsidan av Slussen. Och då slipper vi biltrafiken med dess oljud i allafall den sträckan och kan få en fin och lugn kaj för promenader, cykeltrafik och små caféer. /Åsa
Hej Lars,
kul att du uppskattade rapporten om trafikmaktordningen, håller med om att vi inte gick in så grundligt på parkeringsfrågan i den, man kan ju inte få med allt liksom. ;) Hur som helst har vi skrivit massa uppföljande artiklar som knyter an till / spinner vidare på rapporten, den senaste (http://planka.nu/nyheter/2010/04/28/trafikmaktordningen-del-tio-det-finn...) handlade om parkering, hoppas du blir nöjd. :) Du hittar alla artiklar här: http://planka.nu/vad-tycker-vi/rapporter/trafikmaktordningen
Mvh. Alexander
Har läst om Trafik-Makts-Ordningen och gläds åt att flera driver frågan framåt. Den är välskriven och har många bra poänger. Lite för lång kanske och trasslar in sig i icke-frågor. Vad är det för fel med att göra om innerstäder efter Jan Gehls ideal? Jan Gehl var bland de första att kritisera Stockholm för att vara bilcentrerad, ingen brydde sig eller lyssnade då.
Du undrar vad vi ska göra för att förverkliga Stadsgården i verkligheten och inte diskursivt? Mitt intuitiva och pragmatiska angreppsätt är att jag cyklar till jobbet varje dag året runt, oavsett om det är tjugo minus, snöstorm, eller 30 grader varmt. Låter tufft och radikalt, men det är det inte, snarare underbart.
Det bästa sättet att påverka någon, oavsett om det gäller ens barn eller ens grannar är att vara en föregångsman.
Visst är tunnelbana och bussar praktiska, men det är inget transportmedel jag mår bra av att nyttja, att åka kommunalt är en dålig start på dagen för mig. En resa som gör mig sömnig och yr. Friska män och kvinnor bör gå, springa, cykla, eller t ex åka inlines till jobbet. Detta är en mer radikal syn på stadsplanering än den planka.nu förespråkar som bygger på utökad kollektivtrafik. Jag tror vi har en övertro till kollektivtrafiken.
Oavsett hur viktig kollektivtrafiken är så är vi i alla fall rörande överens om att bilismen försämrar livskvaliteten i våra städer. En sak som förvånar mig är att planka.nu inte ser sambandet mellan parkeringstal och inflöde av bilar i staden. Att minska bilismen i våra städer är egentligen mycket enkelt: Angrip parkeringstalet! Det är så enkelt att det är löjligt. Lägg fokus på att våra politiker avskaffar parkeringsnormen. Kräv att bilismen avregleras!
Jag har skrivit rätt mycket om det här. I Sundbyberg vill till exempel miljöpartiet att 8 av tio unga ska ha bil. Känns inte som en sund partipolitik från Miljöpartiet sida.
http://www.godbostad.org/artikel/milj%C3%B6partiet-kr%C3%A4ver-att-minst...
En annan intressant reflektion är vad Alliansen 1,0 parkeringstal gör med Stockholm på sikt.
http://www.godbostad.org/artikel/alliansens-reglerar-60-miljoner-kilo-ko...
@ lars: Det är nog en vanesak med kommentarssorteringen, jag får hänga mer här helt enkelt... :)
Plankas text är ju inte så djuplodande men lyckas med syftet - att etablera begreppet TMO. Jag tycker det är användbart. Personligen sympatiserar jag också med ansatsen - att försöka ändra på verkligheten i verkligheten och inte bara nöja sig med att ändra på den diskursivt, genom att "omtolka" den. Det är två ganska skilda angreppssätt. Därav min fråga.
Hej!
Ang. kommentarsfunktionen så fungerar den så att man antingen kan svara på någons kommentar och du hamnar den under den kommentar man svarar på, eller så skapar man en ny och då hamnar den överst. Logiskt? Det går att ta bort funktionen och köra alla kommentarer i en ström.
Nåväl, jag har hämtat trafikmaktorningen och har stora förväntningar på texten. Återkommer med ett svar...
För andra som vill läsa trafikmaktordningen.
http://planka.nu/vad-tycker-vi/rapporter/trafikmaktsordningen
Även jag instämmer (men det är väl 28 miljarder vansinnet kostar?). Det är enorma ekonomiska krafter i farten som kommer att bli mycket svåra att tygla. Ett alternativ är därför att på posturbanistiskt manér "omtolka" den brutala trafikmaktsordningen (jfr planka.nu) på dina bilder. Man skulle ju kunna se det här området som en "alternativ offentlighet" där "invanda begrepp om det urbana sätts på spel", en utmaningen mot den "konservativa idylliseringen av den traditionella staden" eller något. Vad skulle du svara på en sådan kritik av din kritik?
Tack Peter ditt långa och engagerade svar. Jag håller med dig i det du skriver.
Jag tror dock att politikerna inte alls har tappat greppet kring stadsplaneringen. Planprocessen har blivit till ett bra och praktiskt verktyg för dem att driva igenom kraftfulla infrastruktursatsningar, i sken av att vara demokratiska. Men arkitekturen och de offentliga platserna får betala ett högt pris. Husen i Norra Station har inte blivit så höga för att se ut som på Manhattan utan för att kunna bekosta en biltunnel och enorma parkeringsgarage. Husen i Fosters förslag på Slussen står inte på första parkett och högexploateras av stadsplanemässiga skäl, utan för att kunna bekosta infrastruktursatsningar för bilar och tåg. Det har blivit till en formel där bostäder och kontorshus är medel för att bekosta infrastruktursatsningar. Fula hus ovanpå bilvägar och garage. Det finns en agenda och den drivs på hårt. Förbifart Stockholm klubbas igenom till en kostnad på 27 miljarder (http://www.dn.se/sthlm/ja-till-forbifart-stockholm-1.944424). Alliansen höjer parkeringstalet till 1 bil per bostad för att fylla på.
Samtidigt förstår vi inte varför husen blir så fula, varför luften är så dålig, varför Stadsgården ser för jävlig ut. Vi förstår inte varför Slussen ännu en gång blir en hyllning till bilen. Det är som vi inte kan förstå orsak och verkan. Jag tror det är dags för att diskutera nya visioner kring morgondagens stadsplanering.
Tack igen för ditt svar.
Intressanta betraktelser. Och jag kan inte annat än instämma med din känsla. Och frågan här, liksom på andra platser i vår vardag, är - undrar vem som planerat det här? Kunde du samla alla som varit ansvariga för det i en stor aula så skulle den bli fylld till bristningsgränsen. Och ingen skulle, misstänker jag, känns sig manad att säga. "–Jag. Det var jag som planerade det."
Anledningarna är flera. Dels är planeringen av staden alltför uppdelad på olika avdelningar. Där den ena ofta inte alls vet vad den andra gör. Dels tar planering tid och personalomsättningen är hög. Soppan har sålunda allt för många kockar. Och ingen restaurangchef. Och den smakar också därefter.
Så ser realiteten i stadsplaneringen ut idag. Eller faktiskt till och med ännu värre. Boverket skriver sin en rapport som nyligen gavs ut att samhällets planerare tappat greppet om stadplaneringen och att den har blivit "exploatörsdriven". Resultaten blir så kallad "frimärksplanering" där delar planeras helt utan koordination med varandra. Och inte sällan enkom med syfte att ge snabb avkastning åt exploatören. Inte att skapa en långsiktigt god livsmiljö eller att berika staden.
Kommunalpolitikerna bryr sig inte. De är pragmatiska föreningsmänniskor utan insikt varken i stasbyggnadsteori eller historia. De som sitter i Stadsbyggnadsnämnderna och fattar beslut kunde lika gärna ha suttit i en annan nämnd. Det gör dem detsamma. Stadsbyggnadskontoren är skadeskjutna och saknar inte sällan såväl stadsarkitekt som stadsantikvarie. Planeringen har inte sällan flyttats till någon nyinrättad enhet som heter typ "Tillväxtcentrum" och ligger inte sällan i en separat byggnad och mycket närmare den politiska makten. Kvar på stadsbyggnadskontoren sitter tjänstemän som fått välja mellan stå upp för sakkunskapen och att ha en egen åsikt i frågan eller att se till sitt eget bästa och liera sig med den politiska makten.
Att dagens system inte förmår generera bra miljöer eller förvalta platser som Stadskajen är alldeles uppenbart. Det tror jag nog att alla är överens om. Stadsbyggandet har blivit ett skenande förarlöst tåg som rusar framåt utan kontroll. Frågan är vad man ska göra åt det? Och vem som ska höja rösten för att det ska göras? Det politiska systemet har förlorat kontakten med människorna. Och allt färre röstar eller orkar bry sig om vad som händer i samhället. De brutala cityomvandlingarna från 1950-talet och framåt har sedan länge berövat dem tron att deras röster har någon som helst inverkan.
Men är du sugen på att höja din röst så är jag med dig. Dagen system är ovärdigt, sorgligt och i längden förgörande. Något måste göras.
skriv ny kommentar