60-talet gör entré i Spånga

Byggherren Prime Livings dotterbolag äger industrimark i närheten av Spånga Centrum och söker om att få en ändring av verksamhet i detaljplanen från industri till bostäder. De vill bygga 1200 studentlägenheter på den gamla industritomten, något som ingen kan ha något emot i dagens Stockholm.

2010 beskriver Kristina Alvendal (M) projektet i SVTs ABC Nyheterna (12 MAJ 2010):

”Det nerlagda industriområdet i Bromsten i Spånga är i dag slitet och fullt av bråte. Men år 2012 ska de gamla industrifastigheterna vara borta och i stället kommer 1 500 studentlägenheter att stå färdigbyggda här.

-På den där ytan kommer det att vara grönområden och studentbostäder med affärer och restauranger i bottenplanet, säger stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (M) när hon pekar bort mot en sliten industrifastighet med fasad i korrugerad plåt.

Idag är projektet ute för remiss. Bilderna som är framtagna av arkitekten visar något annat än det Kristina Alvendal  beskriver. Istället för grönområden och affärer ser vi slutna loftgångar och bilvägar. Det har gått snett. 60-talet är tillbaka.

Ett inlägg på Facebook från Anders Gardebring gör mig medveten om projektet. YIMBY har lämnat ett yttrande på planförslaget. Som vanligt är det ett gäng killar, icke arkitekter, som på egen tid tar sig an det som byggs i Stockholm. Och samtidigt som de bejakar god arkitektur och stadsplanering, i deras perspektiv såklart, så kritiserar de även sådant som de inte gillar. Det är bra att det finns några som bevakar arkitekterna och byggherrarna så att det inte spårar ur.

Skribenterna Anders Gardebring, Herbert Tingesten och Joakim Jansson granskar projektet i Spånga och är självklart positiva till att studentbostäder byggs, men de är starkt kritiska till utformningen. Så här skriver de i granskningen:

Bromstensvägen har idag karaktären av trafikled med få korsningar, vilket inbjuder till höga hastigheter. I en framtid när kringliggande industriområden och Brommafältet bebyggts kommer den att vara ett viktigt stadsstråk, och redan idag är det därför motiverat att utforma nybyggen så att de smälter väl in i en framtida och betydligt tätare omgivning. Förslaget visar emellertid en enformig monolitisk fasad mot gatan som i sin fängelseliknande ogästvänlighet t o m överträffar industribyggnaderna som låg där innan. "För att undvika monotona fasader ska bebyggelsen delas in i olika volymer som ges olika uttryck" säger planförslagets avsnitt om gestaltningsprinciper men det skär sig så radikalt mot det verkliga förslagets absolut likformiga halvkilometerlånga fasad med snörräta band av identiska fönster och balkonger att det framstår som ett sarkastiskt skämt. 

… YIMBY kan inte nog betona vikten av att ge ny bebyggelse, speciellt längs stora stråk, möjlighet till verksamhetslokaler i bottenplanet. Ett drygt tusental studenter är i sig underlag nog att driva ett mindre kafé, och med kommande förtätningar ökar underlaget för ytterligare etableringar som livar upp gatubilden och erbjuder närservice. Förslagets långa otrygga loftgångsliknande balkong i markplanet omöjliggör detta och ger dessutom ett intryck av att hela byggnaden sjunkit ner en våning i marken. 

Jag delar YIMBYS granskning om förslaget. Huset är dystopiskt och tankarna far iväg till den tidiga modernismen och den arkitekturstil som kallades ”the International Style”, den internationella stilen.

Det är svårt att tro att det är 2013 när man ser illustrationerna på det som ska byggas: de långa monotona loftgångarna, de breda asfalterade gatorna, de låga sockelvåningarna helt utan liv. Vad hände med gaturummet? Varför är fasaderna så slutna och monotona?

Som arkitekt blir jag förbluffad över hur illa förslaget presenteras. Det är ändå över 1200 bostäder som ska byggas och då kan man förvänta sig att ribban ska ligga lite högre. För att ta ett konkret exempel. I stadens tjänsteutlåtande står det att: ”Gårdarna ska delas in i mindre rum och gestaltas med svenskt naturlandskap som förebild.” För att illustrera detta så gör man den här bilden:

Var är det svenska kulturlandskapet? Suck. En gräsmatta och två träd omgärdad av grå betong.

Jag skulle vilja gå vidare i granskningen av projektet utöver det som YIMBY lagt fram. Jag har studerat de lägenheter som presenteras och försöker sätta mig in i den miljö som studenterna får när projektet är klart.

Studentbostäderna är byggda i fyra olika moduler. Den mest förekommande är modul 1, en ca 2 x 12 meter bred tub som förekommer 600 gånger. Den är precis som de andra modulerna utformad som en mikrolägenhet där studenterna ska kunna bo autonomt utan att behöva lämna rummet. Men att klämma in en handikappanpassad lägenhet på 25m2 är inte lätt. Resultatet blir en slags lång, trång  tunnel där funktionerna ligger på rad längs ena väggen. Frågan jag ställer mig är varför man har lagt in ett kök i bostäderna?

Idag är hälften av ytan i studentlägenheterna kök och WC, vilket i sig gör att byggherren inte har behövt göra några gemensamma ytor (så som jag läser tjänsteutlåtandet). Vore det inte bättre om studenterna delade ett gemensamt kök och matrum? Maten kunde de laga tillsammans och äta tillsammans eller ta tillbaka till rummet. Gemensamma ytor där de kunde se på TV tillsammans istället för var för sig på sina kammare. Kanske kunde man som i det militära dela på dusch och WC? Att dela på gemensamma ytor skulle innebära att studentlägenheterna kan minskas i yta men samtidigt få större plats för skrivbord och säng. Jag ser det som billigare och bättre ur alla perspektiv. Men jag tror jag vet varför vi hamnat här. Stora gemensamhetsytor skulle ge ett minskat hyresintag för Prime Living. Det är svårt att ta ut hyra för gemensamhetsytor, däremot är det lätt att ta ut hyra för kök och WC i en lägenhet.  Jag vet också att många byggherrar bygger studentbostäder som små miniatyrlägenheter (och använder de undantag i normer som ges för studentbostäder) och när en hemlig dröm om att i ett senare skede kunna hyra ut dessa till ”vanliga” människor. Med andra ord är det mer lönsamt att bygga dessa små miniatyrlägenheter än studentrummet med gemensamt kök och WC. Resultatet är bra för byggherren men dåligt för studenterna. Det är ju även därför det inte finns lokaler i bottenvåningen som Kristina Alvendal trodde, man förlorar för många lägenheter och därigenom hyresintäkter.

När något blir lönsamt så förändras märkligt nog normerna i samhället så att det lönsamma blir normenligt. Så här beskrivs projektet i SVTs ABC Nyheterna (12 MAJ 2010).

EGEN BALKONG OCH TVÄTTMASKIN

Lägenheterna, som blir runt 20 kvadrat, får eget pentry, tvättmaskin och balkong. Eftersom de byggs på en gammal industritomt i Spånga, blir produktionskostnaderna lägre än på många andra platser. Hyran kommer därför inte att bli högre än 3000-3500 kronor per månad - bara några hundralappar mer än för ett genomsnittligt studentrum.

”Egen balkong och tvättmaskin” är rubriken. Jättebra. Eller hur? På vilket sätt blir det bättre för studenterna med var sin tvättmaskin och pentry? Det som sedan skrivs är paradoxalt.

”Eftersom de byggs på en gammal industritomt i Spånga, blir produktionskostnaderna lägre än på många andra platser.” Produktionskostnaderna blir inte lägre på en gammal industritomt, det är tvärtom alltid dyrare att bygga på förorenad mark. Och förvirringen fortsätter:

”Hyran kommer därför inte att bli högre än 3000-3500 kronor per månad - bara några hundralappar mer än för ett genomsnittligt studentrum.”

Produktionskostanden blir lägre än på många andra platser, samtidigt blir hyran några hundralappar mer än för ett genomsnittligt studentrum. Borde inte hyran vara lägre än snittet med lägre produktionskostnader? Eller är det pentryt som driver upp hyran? Något dåligt framställs som positivt.

Den planlösning som modul 1 har är minst sagt mörk och klaustrofobisk. Är tanken att 1200 studenter simultant ska stå och steka köttbullar i praktiska enportionspåsar för att sedan äta dessa ensamma i sina små tuber? Har vi inte tillräckligt med ensamma människor i Sverige, måste vi tvinga på våra unga studenter samma dystra tillvaro? Vilka visioner finns kring projektet förutom produktionskostnader?

Det är en svinkall januarikväll och becksvart ute. Pelle 20 år känner sig lite nere sin fullt utrustade tub och längtar efter sällskap. Han vill inte äta sina köttbullar ensam igen, vill umgås med andra, se på TV, snacka. Vad göra? Projektet medger några alternativ. Ett. Han kan sticka ut huvudet i loftgången och se Västeråståget passera och hoppas att någon kommer gående på loftgången. Eller, om han är lite mer djärv, ta på sig sin ytterjacka och knacka dörr. Kanske hittar han någon annan ensam student och tillsammans kan de hänga i hans 2 kvadratmeter stora kök. Nej, projektet i Spånga är ren och skär förvaring av studenter, och det skiljer sig inte mycket från hur vi förvarar dagisbarn i barracker i stora barngrupper, eller låser in våra gamla på äldreboenden.

Tyvärr utreder tjänstemännen inte själva funktionen för studentbostäderna. Hur de kommmer att fungera. Jag vet faktiskt inte varför? Den som har svar på detta får gärna upplysa mig. Är det någon regel? Utredningen är för övrigt rigorös: man utreder projektet avseende risker för ras, hydrologiska aspekter, geologiska förhållanden, strandskydd, stadsbild, fornlämningar, kommersiell service, trafik, farligt gods, osv, osv. Och så ett litet stycke om gestaltningsprinciper (som ändå inte stämmer med bilderna). Om man som arkitekt jobbar på stadsbyggnadskontoret borde man ju utreda arkitekturen och miljön för studenterna i första hand. Låt byggherren utreda och ta kostnaderna för allt det andra.

En slags utopisk motsats till studentlägenheterna i Spånga är de 360 studentlägenheterna i Tietgenkollegiet i Köpenhamn. Produktionskostnaderna för Titgenkollegiet är enorma och hyran ligger på 3200 kr (källa:Sydsvenskan). I Spånga läste vi att de låg kring 3000-3500kr. När jag besökte Tietgenkollegiet för några år sedan blev jag överväldigad av den spännande arkitekturen, de höga uppglasade bottenvåningarna med gemensamhetsytor. När jag stod på den runda innergården kunde jag inte låta bli att för en sekund önska att jag var student igen, och bodde där. Tietgenkollegiet är bekostat av den svenska storbanken Nordea och jag har alltid undrat varför de gjorde detta i Danmark och inte i Sverige. Är våra svenska studenter inte lika mycket värda som de danska? Tietgenkollegiet och studentbostäderna i Spånga Centrum är som två skilda världar.

Om Tietgenkollegiet är en utopi så är studentbostäderna i Spånga centrum en dystopi och mina tankar far iväg till modernismens sämsta sidor. Den internationella stilen.

Det var den välkände amerikanske arkitekten och kritikern Philip Johnson och Henry-Russell Hitchcock som tillsammans skrev boken med titeln The International Style  (källa: wikipedia). Boken lyfte fram modern arkitektur som hade ställts ut på museet MOMA i New York 1932. Författarna hade noga valt hus som skulle illustrera den sk internationella stilen, byggnader som inte förhölls sig till platsen, utan kunde se precis lika ut var helst de dök upp i världen. Alla förstår nog vad jag menar. Den internationella stilen tog precis som modernismen avstånd från hantverket inom byggnadskonsten, våra hus skulle byggas i fabriker. Det hantverksmässiga var bakåtsträvande. Ornament is Crime, sa man och hyllade istället en abstrakt maskinestetik, massproducerade industriella produkter. Om vi tidigare satte ett stort värde på snickarglädje, murförband, stuckaturer, ornament, vackert plåtslageri osv. så skulle vi nu istället glömma detta. Den internationella stilen får ofta klä skott för modernismens sämsta sidor. Resultatet kan vi se i varje modern stad. Ett hus i internationell still har en kvadratisk eller rektangulär planlösning, volymen är extruderad från planen och pryds med ett platt tak. Den har ofta fönsterband som i fasad bildar ett rutnät. När icke arkitekter väljer ut fula hus så väljer de nästan alltid hus i stilen International Style. Så här skriver DNs Lars Epstine om några typiska hus i International Style på Kungsholmen.

Ändå kan inget av dessa hus på långa vägar i anskrämlighet mäta sig med det trista fängelseliknande 60-talsmonumentet på Fleminggatan 3-9 mittemot Tekniska nämndhuset eller 70-talsbunkern (med en fasad som ser badrumskaklad ut) vid Fridhemsplan. 

Bloggen Fina och fula hus väljer konsekvent hus från den Internationella Stilen som fula och alla hus icke modernistiska hus som fina. Bloggaren skriver så här om hus från Klarabergsgatan i Stockholm.

Klarabergsgatan i Stockholm är en paradgata över det eländiga 60-talet. Det konstiga är dock att än idag är denna stil den dominerande.

Studenbostäderna i Spånga visar alla tecken på att byggas i den internationella stilen. De saknar all typ av ornament, saknar alla spår av hantverk, är byggda i fabriker, kan placeras var som helst. Och detta är något som Prime Living från Sturegatan är stolta över. Så här beskrivs konceptet på hemsidan.

Konceptet baseras på bostadsmoduler som byggs i moderna, effek­tiva och innovativa fabriker i Guangdong i sydöstra Kina med väs­ter­ländska krav på produktionen avseende kvalitet, miljö­hänsyn och arbetsförhållanden. Under tre år har Prime Living till­sammans med ett team av arkitekter och ingenjörer, såväl svenska som inter­nationella, utvecklat detta unika produktionssystem.

Konceptet innebär att lägenheterna är prefabricerade stålmoduler som levereras isolerade och fullt inredda. Kvaliteten och upp­fyl­lande av alla normer och myndighetskrav säkerställs på fabriken av svensk personal. Transporten till Sverige blir effektiv eftersom modulernas storlek motsvarar en standardiserad 40-fots­container. Total tidsåtgång för produktion i fabrik och transport är ca 8 veckor. Under tiden förbereds grundarbete och montering.         

Prime Living är långt ifrån det enda byggföretag som köper komponenter på den globala marknaden, tvärtom gör alla stora aktörer detta. Och varför skulle de inte göra det? Inga incitament eller ens argument förs för att vi ska bygga närproducerat. Istället sköter sig Prime Living exemplariskt och påpekar att deras hus uppfyller alla normer och myndighetskrav som ställs. Det finns till exempel en 1300mm cirkel ritad i alla badrum som illustrerar hur en rullstol kan vända i alla 1200 studentbostäder. Tjänstemännen på Stockholm stad känner sig trygga och reportrar på SVT går på enkla PR trick.

Vi är ett rikt land. Nordea bekostade Tietgenkollegiet i Köpenhamn och skapade studentbostäder i världsklass. Varför har inte vi råd att bygga bostäder till våra studenter som både är bra för dem själva och utvecklar Stockholm? Ska vi åter igen kapitulera inför produktionskostnaderna och bygga nya förorter?

Jag förundras över hur vi som medborgare ofta engagerar oss i prestigeprojekt som byggs. Kultureliten rasar mot Slussen. Arkitekter ratar det vinnande förslaget för det nya Stadsbiblioteket. Men det finns ju så mycket som är så mycket sämre som alltid slinker förbi. Vem ser det (förutom YIMBY och nu GodBostad)?

Se till att bygga minst 1200 studentlägenheter i Spånga men rita om projektet först.