100 000 år

Artikeln är tidigare publicerad i www.modernkritik.se

Förstår vi vad vi gör när vi använder kärnkraft som energikälla? Ingenting tyder på det.

Globalt finns idag 300 000 ton högradioaktivt avfall som förvaras i öppna bassänger, i väntan på en framtida lösning. Slutförvaring i berggrunden är inget självklart val (Kan något bli självklart när ingen prövat, aldrig kommer att få chansen därtill?) men det är den väg Finland valt att gå. Därmed bygger man världens första permanenta kärnavfallsanläggning, med färdigställande kring 2120. Onkalo, gömstället, är namnet på det bergrum i Olkiluoto (sydvästra Finland) som skall förslutas och bestå i minst 100 000 år – den tid kärnavfallet måste hållas åtskilt från människor och natur.

Finland är först ut men i Sverige gör vi oss beredda. Den 3 juni 2009 beslutade SKB – Svensk Kärnbränslehantering AB – att söka tillstånd av regeringen för slutförvaring i Östhammars kommun.

100 000 år. Man kan inte bli mer optimistisk än så. För 57 år sedan startades världens första kärnkraftverk i Ryssland. För 115 år sedan upptäckte Becquerel radioaktiviteten. Gizapyramidernas ålder är drygt 4000 år och inget mänskligt byggnadsverk torde vara äldre än ca 6000 år. I vår tid skall vi bygga en anläggning – eller i själva verket många, då Onkalo trots sina väldiga mått inte kommer att täcka ens de finska behoven – som skall stå intakt och orörd i 100 000 år.

Sprängskiss av Onkalo. Bild: Posiva Oy

I den danska dokumentären ”Into Eternity”, Michael Madsen 2010, ställs de frågor som saknar svar. Filmaren sitter ned med finska och svenska kärnkraftsexperter och kameran får rulla. Riskerna med projektet, det omöjliga i att dokumentera och föra kunskapen vidare (vilket den finska lagen kräver), geologiska händelser, mänskligt intrång (skattjägare), borrande efter naturresurser, felaktigheter vid konstruktionen av anläggningen – allt förblir hängande, svävande fritt. Där finns inga bra svar. Inga svar som motsvarar tyngden hos frågorna. Kvar finns en frilagd optimism, tilltron till tekniken. Vår livsstil tecknar in framtiden, med stor sannolikhet mänsklighetens hela framtid. Dessa anläggningar kan bli de sista spåren vår civilisation lämnar efter sig.
Problemen med kärnavfallet finns där redan idag. Vi kan inte gå tillbaka i tiden. Avgörande beslut fattades redan på 40- och 50-talen. Vi måste hantera kärnavfallet, göra något, men det vi gör är att bygga på problemet. Den nedgång för nybyggda reaktorer som följd av haverierna i Three Mile Island (1979) och Tjernobyl (1986) tycks bruten. I vår jakt på mer energi startar vi nya anläggningar innan frågan om slutförvaring är löst. Kanske kan kärnkraften ses som ett monument över människan som människogud.

Taklagsfest i Onkalo 2010-06-17, då borrningarna nått anläggningens slutliga djup. Bild: Posiva Oy/Jari Hakala

100 000 år. Om 100 år kan uranet vara slut. Även om mängden tillgängligt uran för framtiden är en omtvistad fråga finns det inget som tyder på att det kan täcka en kraftigt ökande efterfrågan ens under de närmaste decennierna. Om vi fortsätter som vi gör idag kommer energikonsumtionen att mångdubblas de kommande hundra åren. Vad skall ersätta kärnkraften i framtiden? Vi vet det inte och tycks nöja oss med det svaret. Man kan inte veta allt, men är det inte ett skäl till försiktighet. Är inte en ekonomisk kollaps till följd av energibortfallet tänkbar, även trolig? Vad händer om den inträffar innan frågan om slutförvaring är löst? När byggena står oavslutade. Vad händer den dagen?

Om tiden för slutförvaring varit 500 år hade vi fortfarande inte kunnat gå i god för projektet. 500 år eller 100 000 år, man får känslan att det gjort detsamma. De människor som tecknar in framtiden tror på vad de gör. Både på skälen till vårt enorma behov av energi och på rätten att skjuta bördorna framför oss.

Hos mig stannar en av Michael Madsens frågor kvar. Den ställs till Timo Äikäs, chefsingenjören på Onkalo:
”Om du som en utomstående person skulle utvärdera det här konceptet, vad skulle du vara rädd för?”.
Svaret dröjer två sekunder. Äikäs samlar luft och blåser ut den, tittar upp och säger:
”Ingenting”.